måndag, augusti 29, 2016

Så får du mer sex

Föräldrar nuförtiden får inte knulla så mycket, menar psykiatern David Eberhard i dagens GP. Det beror på att de inte kan uppfostra sina barn. Barnen ska hållas hårdare, inte få bestämma, inte vara i centrum, inte titta på TV så mycket. Föräldrar ska inte vara rädda för “maktmissbruk”. Då kanske det inte heller blir så många skilsmässor gissar skribenten.

Vilken generation det var som kunde uppfostra sina barn uppger inte Eberhard. Reaktionärt folk brukar aldrig berätta när den där guldåldern rådde. Det är säkrast så. Många gånger sammanfaller den med när de själva växte upp. Fast fler skilde sig på sjuttiotalet än idag. Kanske var “kravlösheten” “ledstjärna” även för sjuttiotalets barnuppfostrare? Jag och mina kompisar klättrade på garagetak när vi var i tioårsåldern i början av åttiotalet. Ingen verkade vara rädd för att vi skulle ramla ner och dö. Men dagens föräldrar verkar ha satt stopp för den typen av lekar. Det går att hitta exempel på att dagens föräldrar är bättre på att sätta gränser än äldre generationer men det är alltid de reaktionära som bestämmer hur man ska mäta auktoritet.

Kan de som föddes på femtiotalet ha varit den sista generationen som uppfostrades på rätt sätt? Då tittade man inte mycket på TV... Men det var ju den generationen som sedan förfärade sina föräldrar med att lyssna på Beatles och låta håret växa. 1950 var var också tio gånger så många skilsmässor som år 1900.

Även om det tycks vara svårt att lokalisera den förlorade guldåldern är orsaken till förfallet alltid den samma: vi förmår inte längre respektera auktoriteter. Så är det till exempel med skoldebatten. Dagens reaktionärer efterlyser "katederundervisning", vad nu det är. I början av 1900 talet kritiserade man i stället ”den moderna pjoskpedagojan”. För 1905 års läroverksreform införde tyvärr “dalt” och “lek” i skolan.

Kanske föddes den sista generationen som fick en bra uppfostran i slutet av 1800 talet, eller under den första åren på 1900 talet. John Chrispinsson har (indirekt i alla fall) beskrivit i Populär historia hur det var med föräldrarnas auktoritet i Stockholm på den tiden:

“I vissa stadsdelar hoppade hälften av eleverna av skolan i sjätte klass. Ungarna ville snabbt bli vuxna, de slöt sig samman i gäng som levde på smårån, häleri och lurendrejeri. De bråkade på pendeltågen, värst var kvällstågen till Hagalund. De sjöng fula visor, slog konduktörs och passagerare, kastade sten på tågen och krossade lampor. “



Relaterad post: En orättvis betraktelse

torsdag, augusti 25, 2016

Vitsen med etik

Ekonomer får bära hundhuvud för “oegentligheter” i samhället, hävdar Alexander Beck, Tomas Brytting och Andreas Lindetyd i Sydsvenskan. Trots det anser trion att civilekonomer behöver studera etik. Ett skäl man uppger är att ämnet annars riskerar att få låg status. Ett annat är att ekonomer kan tro att etik är “ känslobaserat klagande på näringslivet framdrivet av medier.” Trion skriver att studenter som ändå läser lite etik tycker att ämnet är “användbart”.

På vilket sätt etik är “användbart” förklaras aldrig. Spontant kan man tro att kunskaper i etik skulle göra folk mer etiska men trion men det skriver inte trion. Det kan bero på att det inte tycks finnas några studier som visar att kunskap i etik skulle göra folk mer etiska eller mer godhjärtade. Inget tyder i alla fall på att moralfilosofer ger mer pengar till välgörenhet, ringer sin mamma oftare, donerar mer blod och organ, eller städar mer efter sig på konferenser. Så är det i alla fall om man ska tro filosofen Eric Schwitzgebel som på olika sätt studerat hur hans kollegor beter sig i verkligheten. Det finns till och med tecken på att etiker kanske är mindre etiska i vissa situationer än andra filosofer. När Schwitzgebel gick igenom listor över försvinna böcker från ett dussin bibliotek visade det sig att akademiska böcker om etik (som man kan anta mest lånas av etiker) oftare är mer stulna eller aldrig återlämnade än andra… Men även om de etiker som snor biblioteksböcker är mer oetiska så är de säkert duktigare än de flesta på att förklara varför de egentligen inte gjort något större del. Så kanske är det så att ekonomer som fått studera etik i alla fall kommer att kunna framstå som mer etisk än de som inte gjort det.

(Uppgifterna ovan har hämtats från Jonathan Haidts bok The Righteous Mind Why Good People are devided by Politics and Religion)

onsdag, augusti 24, 2016

Frihetskämpen funderar

Fem miljoner extra för läsfrämjande insatser är för lite pengar. Hur kan regeringen satsa så löjligt lite pengar. Haha. Noll kronor hade varit bättre. Jo, först hånade jag regeringen för att de satsade för lite, och i nästa andetag förklarar jag att de inte borde satsa något alls. Jag är alltid konsekvent i den meningen att jag alltid anser att en socialdemokratisk regering gör fel. Staten ska inte lägga sig i. Då hamnar man på ett sluttande plan. Först en läsfrämjande kampanj, sedan blir det kanske en boxningsfrämjande kampanj. Dessutom är böcker “lite gammeldags”. Men att titta på film är bra lästräning. Resa utomlands är också bra.

Apropå “Frihetskämpen” “Carolin Dahlman: Läslov? Statsministern ska inte bestämma vad vi gör på fritiden”

Argument mot privat ägda bolag?

“Förmår staten att styra företaget bättre än vad marknaden hade klarat av”, undrar Hanna Maria Björklund, på Kristianstadsbladets ledarsida. Detta med anledning av att de statliga bolagen, framförallt Vattenfall, gått sämre de senaste åren. HMB tycker inte att det finns andra måttstockar än vinsten: “Statliga bolag bör drivas marknadsmässigt och professionellt, allt annat vore slöseri och stöld från folket”. (Så även om privatiserade bolag ger dyrare och sämre service än privata så är det inget skäl att motsätta sig att verksamheten bedrivs av privata bolag.)

HMB ställer upp två hypoteser. Om statliga bolag går sämre än privata är det ett skäl för privatisering. Och om de går lika bra som privata så undrar hon om det det också är ett argument för privatiseringar. Den tredje möjligheten: att statliga företag skulle kunna ha högre lönsamhet än privata tar hon inte ens upp. Notera att det i HMB:s ledare därför inte finns en teoretisk möjlighet för statligt ägda bolag att ha ett existensberättigande. Ledarens logik är som det gamla skämtet: “krona så vinner jag, klave så förlorar du”. Det är väll också därför som hon inte brytt sig om att kolla hur det står till med långsiktiga lönsamheten i statligt ägda bolag.

HMB har dock rätt i att det ibland tycks finnas oklarheter kring de statliga bolagens uppdrag. Ska de leverera högsta möjliga vinst eller finns det “andra värden” att värna? Det är en av många faktorer som gör det svårare att jämföra lönsamheten mellan privata och offentligt ägda företag.

Ps.
Notera att Vattenfall trots allt inte är lika misskött som Enron. Och just nu går det rätt dåligt för hela branschen. De 32 största olje och gasbolagen på Fortune 500 har till exempel gått från 91 miljarder dollar i vinst 2014 till 46 miljarder dollar i förlust förra året. Aktievärdet på många av världens största energibolag har gått ner med över 50 procent de senaste åren.

torsdag, augusti 18, 2016

Privat är sämst

Det offentliga är den sämst arbetsgivaren av alla hävdar Lisa Magnusson på Sundsvalls Tidnings ledarsida. Hon stödja detta på siffror från fackförbundet kommunåls rapport Status: Prekär”. Hon skriver: “Av både denna Kommunalrapport och den föregående framgår nämligen att det just är kommuner och landsting som är den stora boven. Inte bara för att de har en större andel visstidsanställda.” Men det finns inget stöd för det i rapporten. På sidan femton framgår det att privat vård och omsorgsverksamhet har sex procent högre andel tidsbegränsade anställningar än offentlig vård och omsorg.

SCB sammanfattar läget så här: “De tidsbegränsade anställningarna har ökat för både kvinnor och män sedan 1987 och mest i privat sektor där de flesta tidsbegränsade anställningarna finns” (30 år med statistisk om jämställdhet).
Att det finns fler visstidsanställda äldre inom Kommunal än Unionen är sant men knappast det centrala i denna fråga.

Ett uppenbart skäl till varför allt fler har tidsbegränsade jobb är naturligtvis den tilltagande konkurrensen. Ibland beror den på globaliseringen. När det gäller vård, skola och omsorg så menar Kommunal att privatiseringar och reglerna om offentlig upphandling bidragit. Verksamheter som auktioneras ut till lägst bjudande vart och vartannat år har inga bra förutsättningar att erbjuda fasta anställningar. Svårast att erbjuda fasta jobb har naturligtvis de som dessutom ska gå med vinst.

Vi kräver en rikspolischef med rödsprängda ögon

Det brinner mer bilar i Sverige. Låt mig säga redan från början att det inte är judarnas fel. Det är inte en ras fråga. Det handlar inte om religion. Det handlar inte heller om sociala förhållanden. Jag känner en jude som inte bränner bilar. Jag känner en fattiglapp och han bränner inte heller bilar. Alla är vi individer i ett nästan perfekt valfrihetssamhälle. Sociologer och kriminologer är anhängare av kollektivistiska ideologier: de vår tids kommunister och nazister. När jag hör en sociolog yra om utanförskap tycker jag mig ofta se antydan till en rektangulär mustasch under hens näsa.

Just nu är jag i jättesur på polisen. Jag sällar mig in i kören och kräver att rikspolischef Dan Eliasson måste avgå. Han ser ju för sorglös ut. Jag vill ha en rikspolischef med rödsprängda ögon. “Dan Eliasson tronar över”, skriver Correns Cristian Dahlgren, “…ett dysfunktionellt organiserat, uppgivet kaos.” Och Eliasson lär också vara oförskämd. Han ska ha frågat en kritiska journalist hur polisen skulle kunna arbeta effektivare med att förebygga tafsande på konserter.

Opinionsbildare vet hur polisarbete ska organiseras, och hur man ska komma till rätta med till exempel bilbränderna. “…vi måste ha en professionell, närvarande och effektiv ordningsmakt på gator och torg, som gör att vi slipper fler nätter upplysta av brinnande bilar” skriver Dahlgren i polemik mot dem som förespråkar en ineffektiv ordningsmakt. Men det är ju polisen jobb att vara polis så vi säger vanligtvis inte så mycket om hur det ska gå till rent praktiskt.

Men här kommer några idéer om hur hur CD:s förlag kan förverkligas. 2015 fanns det 4 669 063 svenskregistrerade personbilar i Sverige. Antalet poliser är lite över 20 000. Om man har rätt attityd och ser till att bilarna parkeras på rätt sätt så behöver varje enskild polis i tolvtimmars pass ha koll på mindre än femhundra bilar var. Men polisen verkar ha lika svårt att förstå att det är deras jobb.

Kristianstadsbladet Carolina Dahlman (CD2) delar också med sig av sina lösningar.“Höj blicken och se dem som sabbar för andra stint i ögonen.” Och så ska man säga åt dem att ta ansvar för sitt eget liv. Att det skulle kunna finnas en sociologisk (dvs nazistisk) förklaring gör CD2 arg och rent av sjuk. Ja, hon får “tinnitus i öronen”. Att satsa på förorterna där man bränner bilar är “osmaklig girighet”.
Nej, inga resurser till förorter för “I Sverige finns pensionärer som inte får läkarhjälp trots att de lojalt jobbat hela livet. Poliser och lärare tjänar småsummor med tanke på de insatser de gör."


Upplopp : Sverige har blivit ett normalt land


Anteckningar om maktbalans I

Andra världskriget beskrivs ofta som en kamp mellan diktur och demokrati trots att Stalins Sovjetunion var allierad med Västmakterna, och att det demokratiska Finland stred på Nazitysklands sida. Tanken att västmakternas utrikespolitik främst skulle vägletts av ideologiska principer strider också med hur många ledare resonerade före och under händelsernas gång. Ett tydligt exempel är Winston Churchill tal inför det konservativa partiets utrikeskommitté i mars 1936. Där sa han:

“I fyrahundra år har Englands utrikespolitik gått ut på att motsätta sig den starkaste, aggressivaste, mest dominerande makten på kontinenten och särskilt att hindra att Holland och Belgien faller i händerna på en sådan makt. sedd i historiens ljus måste dessa fyra seklers konsekventa, målmedvetna politik bland så många förändringar i fråga om personer och händelser, förhållanden och förutsättningar, te sig som ett av de remarkablaste drag som något folk eller någon stat kan uppvisa i sin historia. därtill kommer att England i alla situationer har valt den svåraste vägen. när vi ställdes inför Filip II av Spanien, när vi under Vilhelm III och Marlborough ställdes inför Ludvig XIV, mår vi ställdes inför Napoleon eller Vilhelm II av Tyskland hade det varit lätt och var säkerligen mycket frestande att förena sig med den starkare och dela frukterna av hans erövringar. Vi valde emellertid alltid den tyngre vägen: vi förenade oss med mindre starka makter, sammanslöt dem till koalitioner och besegrade och krossade på detta sätt den kontinentala militära tyrannen, vem han än var och vilket folk han än ledde. på så sätt bevarade vi Europas frihet, skyddade tillväxten av dess vitala och varierande samhälle och utgick ur fyra fruktansvärda krig med ökat anseende och ett växande imperium samt med Holland och Belgiens självständighet tryggad. detta är den brittiska politikens underbara, undermedvetna tradition. (…) Jag vet ingenting som skulle övertyga mig om att vi inte borde eller kunde fortsätta på samma väg. (…) Lägg märke till att Englands politik inte tar någon hänsyn till vilket land det är som försöker ta väldet över kontinenten. (…) Det har ingenting att göra med härskare eller folk utan uteslutande med vem som är starkast och potentiellt dominerande tyrannen. “ (1)

Churchill noterade att Frankrike militärt sett visserligen var det starkaste staten just då, och förmodligen även 1937, men menade att det avgörande ändå var att Frankrike var ett fredlig parlamentariskt land utan ambitioner att dominera Europa. Hans snabba och oreserverade stöd till Sovjetunionen efter att landet attackerats av Hitler illustrare vilken betydelse som tankar om maktbalans hade för honom. Låt vara att Churchills reaktion på det spanska inbördeskriget visar dock att han inte alltid var helt konsekvent.

“I denna strid var jag helt neutral. Det var ju helt naturligt att jag inte stod på kommunisternas sida. hur kunde det också tänkas när de skulle ha mördat mig och mina släktingar och mina vänner om vi varit spanjorer! med tanke på allt det övriga de hade på sitt samvete ansåg jag det riktigt att den brittiska regeringen inte blandade sig i Spaniens affärer. “(2)

Adolf Hitler beskrev Storbritanniens utrikespolitiska tradition på samma sätt som Churchill:
 
“Sedan tre århundraden tillbaka har vår kontinents utveckling på ett avgörande sätt bestämts av Englands försök att genom en väl avvägd maktbalans mellan de europeiska staterna skaffa sig ryggen för att kunna arbeta för sina världspolitiska mål.
Den brittiska diplomatins traditionella strävan, vars enda tyska motsvarighet är traditionen inom den preussiska hären, har sedan drottning Elisabeths dagar gått ut på att planmässigt och med alla medel – om så behövdes även genom militära ingrepp – förhindra att någon europeisk stormakt växt över sin normala storlek.” (3)


Det är värt att notera att även John Stuart Mill, liberalismens största tänkare, också kunde låta sig styras av realpolitiska förhållanden snarare än ideal eller känslor. I juni 1859 uttrycker han sin sympati för tanken på ett fritt och enat Italien men menar att Storbritannien inte bör lägga sig i frågan eftersom Österrike var det enda land britterna kunde räkna med att få stöd av i händelse av att man hamnade i krig med Frankrike och Ryssland på samma gång. (4)


Källor:

1 Winston Churchill, Andra Världskriget Stormmolnen hopas, Skoglunds bokförlag, 1948, s. 200-201, Översatt av Nils Holmberg
2. Churchill, s. 206
3. Adolf Hitler, Mein Kampf Del 2, Hägglunds förlag Översatt av Anders Quiding, s. 212
4. Kenneth N. Waltz, Man, the state and War: A theoretical analysis, Columbia University Press, 2001, s. 226

onsdag, augusti 17, 2016

Tre argument mot tolerans

“En tolerant kult är ingen Religion; det är förstörelsen av alla kulter.

Varför förstör Toleransen alla kulter?
1. Därför att likgiltigheten inför alla kultur motsäger idén om en enda vis, heliga & sann Gud.
2. Därför att den förutsätter hos människan ett formellt förakt för sanningen & studietrötthet som är oförenlig med dess plikter mot Gud.
3. Därför att sanningens kedja är odelbar, alla länkar håller ihop. Tvivlar ni på en enda uppenbarad dogm, skakar ni tron på alla andra."

Tolerans leder till protestantism. Men detta är bara tvivlarens första steg. Efter att ha granskat protestantismen motsägelser söker han snart stöd i Socinianismen. Och mellan Socinianismen och deismen är steget kort… efter att ha flörtat med Pyrrhonismen slutar tvivlaren sedan som obotlig Ateist.

“Erfarenheten bekräftar detta resonemang genom de en mångfald exempel. “De protestantiska prästerna”, säger J.J. Rousseau, vet inte längre vad de tror, inte heller vad de vill, inte heller vad de säger… Om man frågar dem om Jesus Kristus är Gud, de vågar inte svara…(…) Deras enda sätt att grunda sin tro är att attackera andras.”

De nya kulterna har lika lite respekt för världsliga ordningen som inför den sanna guden och leder därför till inbördeskrig, revolutioner… De värden som antas följa med tolerans: humanitet och fred kan därför bara skapas inom katolska kyrkans enighet. Toleransen försvagar religionen och dess grepp om folkens lycka och freden.

“Förföljelse är tveklöst ett dåligt sätt att undervisa och övertyga; men bör därför trogna och otrogna ha samma ställning i samhället? St Augustus anmärkte att vist begagnade världsliga botemedel är väldigt lämpade att bota likgiltighet inför Himmelen. Gud själv tillämpar dem, och för på så sätt tillbaka en stor mängd borttappade själar.”

Idag skulle man kunna formulera andra argument mot toleransen men det återkommer jag kanske till.

Catéchisme Philosophique, ou Receuil d´Observations propres á défendre la religion Chrétienne Contre ses Ennemis, Abbé Flexure de Réval, andra upplagan, tryckt 1777 (den första publicerades 1773) (Köpt på katolska kyrkans loppis i Strasbourg).

citat och referat från s. 262-267

måndag, augusti 15, 2016

Apropå kraven på enkla jobb

Det efterlys ofta enklare jobb, den nya eufemismen för låglönejobb, på borgerliga ledarsidor. Det är sant att den svenska arbetsmarknaden rationaliserat bort jobb som outbildade invandrare hade kunnat göra. Låglönejobb är problematiska eftersom det är dyrt att leva i Sverige, så om man inte också ändrar socialnormen så är risken stor att det offentliga kommer att subventionera medelklassens nya pigor. Lite som i USA där många amerikaner med enklare jobb bara klarar sig tack vare socialbidrag i form av food stamps. Det finns studier som visar att runt hälften av alla jobb kan ersättas av robotar och informationsteknik inom tjugo år, så det här är inte bara en fråga som berör lågutbildade invandrare.

Men det viktiga är inte hur många som plockar potatis utan hur många potatisar som kommer upp ur jorden. Därför finns det skäl att fundera på om man inte borde införa fyradagarsvecka, så att folk kan dela på de arbetsuppgifter som finns kvar.

Talet om enkla jobb återknyter till en gammal högertradition att motverka att den breda allmänheten får en bra utbildning. Lisbeth Lundahl har beskrivit den i sin doktorsavhandling:

“Under hela 1950 – talet motionerade högern i riksdagen om olika sätt att förbilliga folk och enhetsskolan. Realskolan och gymnasiet berördes däremot knappast. 1957-1960 presenterade partiet mer systematiska besparingsförslag, alternativbudgetar, i anslutning till varje års budgetproposition. 1960 ville högern spara ca 60 miljoner kronor på skolan, varav ungefär en tredjedel på att dra in de allmänna studiebidragen och lika mycket på att slopa statsbidragen till fria läromedel. En tredje stor besparing, som emellertid skulle bära frukt på allvar först påföljande år, var att dra in på bidragen till fria skolmåltider. Skolmaten och läromedlen skulle med omedelbar verkan avgiftsbeläggas. Vidare ville partiet sänka byggkostnaderna för skollokaler genom att satsa på provisoriska paviljonger snarare än permanenta lösningar, sänka stadsbidragen till skolskjutsar, minska anslagen till skolbiblioteken och till skolpersonalens vidareutbildning.”
s. 151

“Vid sekelskiftet såg fortfarande många högermän skillnaderna i makt och egendom, som inrättade av Gud och därför ofrånkomliga och riktiga. Den moderna och liberalt präglade högern talar i stället om individuella, genetiskt betingade variationer i anlag och intressen som blir – och bör få bli – utslagsgivande i tävlingen om de olika samhällspositionerna. Högerpartiets krav på en uppdelning av eleverna har förvisso gällt en elit, men elit som man hävdat står öppen för envar med tillräcklig intelligens och duglighet. (…) Man har välkomnat en viss, i regel begränsad social rörlighet, genom att fattiga begåvningar från arbetar- och lantbrukarhem får läsa vidare. Däremot har högern gått emot reformer, som har kunnat sätta en återhållsam intagning till den högre utbildningen ur spel och därmed kunnat äventyra den högre utbildningens exklusivitet.”
s. 168

“Vad som skiljer dagens högerpolitik från gårdagens är kanske främst sättet att motivera en sådan uppdelning på. Före andra världskriget handlade det om samhällets behov av ett utbildningssystem som kunde understödja den existerande arbetsdelningen, på femtiotalet om att man satsade på begåvningarna för att Sverige och svenskt näringsliv skulle utvecklas och förbli konkurrenskraftigt. På 70- och 80- talen ville man hellre tala om individuella olikheter och individens rätt att få utveckla sina behov. Ofta heter det, att ”skolan måste slå vakt om elevernas rätt att vara olika”. “
s. 193

Ur Lisbeth Lundahl, I moralens, produktionens och det sunda förnuftets namn Det svenska högerpartiets skolpolitik 1904-1962 Pedagogiska institutionen Lunds universitet, 1989

Tidigare citat från samma avhandling: Flumskolan år 1910

onsdag, augusti 10, 2016

En orättvis betraktelse

Det fanns ingen krok att hänga upp handduken på i det gemensamma duschrummet. Ingen hade heller tagit initiativet att slå in en spik i väggen. Golvet var alltid ostädat, och folk kastade sina soppor i korridoren. Det studenthem jag bodde på i Rumänien i början av nittiotalet var bara runt femton år men hade aldrig riktigt byggts färdigt och redan börjat förfalla. Även jämfört med svenska studenter drack de omåttligt.

Några år senare bodde jag en vecka hos ett gift par i Bukarest. De söp mer eller mindre på heltid. Min värd som varit teknisk chef för ett stort glasbruk gick upp och la sig i sängen med en flaska vodka efter lunch. På kommunisttiden brukade han i likhet med andra högutbildade rumäner med fint jobb tvingas soppa gatorna några dagar om året. Han pratade mest om hur han misslyckats med att modernisera fabriken.

En gång intervjuade jag en redaktör i Transsylvanien. Han förklarade den tidning han arbetade på bara uppgav vilken etnisk bakgrund gärningsmän hade om de var romer. Om de var rumäner eller tillhörde någon annan minoritet skrev man inget som kunde identifiera brottslingen. Han tyckte det var ansvarsfullt. Romer har det i blodet i eller kulturen eller vad det nu är. Då blir det relevant att tala om det. Folk med ljus hy är individer med en historia. Så är det fortfarande.


Jag tänker på den där redaktören och fulla rumäner när jag läser GP:s Alice Teodorescu. Den femte juli skrev hon en ledare: (Slutaspeladum, Dan Eliasson!) om främmande kulturers roll för sexuella övergrepp i Sverige på ett sätt som låter väldigt rumänskt. (”…om något sker i enlighet eller i strid med kulturen, är relevant.”). Tillbaka från semestern fortsätter hon sina grubblerier om utlänningars brott och våldtäkter (”Bortse inte ifrån förövarnas kulturella rötter”) men nu har hon gjort ett vetenskapligt genombrott och upptäckt ytterligare en faktor:

”Den kulturella kontexten från vilken människor kommer spelar en central roll, liksom den socioekonomiska sammansättningen.
Genom att ge sken av att det handlar om gruppen "män" eller "invandrare", vilka som helst, göder man fördomar baserade på stereotyper vilket skuldbelägger alla inom gruppen, samtidigt som möjligheten att förändra beteendet hos de specifika förövarna minskar eftersom insatserna som står till buds är för generella. Om vi vill få bukt med den ökande andelen våldtäkter måste all fakta fram, annars riskerar polariseringen att öka ytterligare, till nackdel för majoriteten skötsamma män och invandrade. ”


Just det. Ju längre till exempel romer gått i skola desto mindre är risken att de begår brott. Det är mindre sannolikt att en rumänska med jobb begår brott än en arbetslös. Men både hon och jag vill hellre tala om kulturens betydelse.

Det som fascinerade mig mest med Rumänien var spiken i studenternas duschrum. Den som inte fanns och förmodligen fortfarande inte finns. Det är det konkreta uttrycket för annat som saknas. Initiativ, samarbete, förtroende. Rumäniens fascistiska och kommunistiska förflutna verkar ha ärrat befolkningen.

I ett samhälle med många stora minoriteter är det svårt att skapa förtroende mellan medborgare, och för staten. De flesta av Rumäniens judar dödades under andra världskriget kriget eller har flytt landet. De tysktalande i Transsylvanien har flyttat till Tyskland. Rumäniens romer reser runt i EU och tigger.

Alice är sminkad som östeuropeiska kvinnor var på åttiotalet trots att hon kanske inte ens var född då och förmodligen vuxit upp i Sverige. Kulturen är uppenbart stark. Man kan ta flickan ut ur Rumänien men det är svårare att Rumänien ur flickan. Jag säger som Alice: ”Attityder och normer sitter djup och kan bara förändras om erkänns”. Eller ”bortse inte från ledarskribentens kulturella rötter”.

Konkursmässiga Göteborgsposten har blivit en skitig förfallen tidning. Två av tre medarbetare på ledarsidan har hoppat av i protest mot Teodorescu. Elin Grelsson Almestad har lämnat kultursidan. Hon menar att GP ”sålt ut det sista av sin publicistiska trovärdighet och skapar nu annonsintäkter på texter som hetsar mot migranter och normaliserar Sverigedemokraternas världsbild”.