lördag, december 29, 2007

Ju fler nyheter, desto mindre vet man


En pakistansk oppositionsledare har mördats och i hela världen surrar media om det. Benazir Bhutto var älskad av många säger Carl Bildt. Det är en kommentar som är ett typiskt exempel på hur man ljuger genom att säga triviala sanningar.

Visst finns det de som älskade Bhutto, men allt talar för de som inte gillade henne var fler. Varför är ingen hemlighet. Under hennes tid som premiärminister var de mänskliga rättigheterna om möjligt ännu mindre respekterade än idag. Frågan är hur många ens i den egna familjen som älskade Bhutto. En del släktingar (Fatima Bhutto) har anklagat Benazir Bhutto för att ha beordrat mordet på sin bror, Murtaza Bhutto.

Men i stället för att ta upp den här typen av fakta fylls media upp av Bildts (och andras) plattityder: "Hon var viktig för sitt parti"... "Det finns de som har ett intresse av att det inte blir demokrati i Pakistan"....Pakistan ligger i ett område med "betydande internationell oro". Jaha.

George Bush uttalande är typiskt: "USA fördömer starkt den här fega attacken". Betyder det här att man kan mörda politiker på modigare sätt? Är en självmordsbombare fegare än en officer på ett amerikanskt fartyg som kan mörda på hundratals mils avstånd genom att skicka iväg en missil?

Ju mer nyheter man konsumerar, desto mindre vet man om Pakistan. Av nyhetsrapporteringen kring mordet på Bhutto är det lätt att dra slutsatsen att hon på något representerade ett hopp för Pakistan. Men när Bhutto var premiärminister slog hon och hennes man (mr 10 procent) alla rekord i korruption. Bhuttos regering var en av bara tre i världen som erkände talibanernas regering i Afghanistan. Och när general Pervez Musharaff tog makten 1999 stödde Bhutto honom först. Borde inte de som är för demokrati fördöma militärkupper?

När västerländska politiker vill tala positivt om mördare och tjuvar heter det att de är "kontroversiella". Benazir Bhutto är "kontroversiell". Pakistans diktator Musharaff är också "kontroversiell". I Sverige är Carl Bildt kontroversiell, (hur många politiker är okontroversiella?) men betyder det att Bildt kan jämföras med Bhutto eller Musharaff?

Den brittiska mediamogulen Lord Nortcliffs sa att "nyheter är något som någon vill hålla hemligt, allt annat är propaganda". Det verkar vara mer sant än någonsin.

Publicerad i Sundsvalls Tidning

fredag, december 21, 2007

torsdag, december 13, 2007

Vykort från Mérida



Första gången stoppas bussen av militärer. Över den kamuflagröna uniformen har de oranga armlösa tröjor så att ingen bilist ska missa dem. Två av dem släpper inte fingret från avtryckaren till kulsprutan en sekund. En betydligt större kulspruta som sitter på en jeep är riktad mot bussen medan de söker igenom den. Alla utom ett befäl ser ut som de är femton. Mannen som sitter intill mig förklarar att det är turistsäsong nu så det är mycket droger i omlopp.

Andra gången stoppas bussen av polisen. De var inte lika noggranna. De tittar ofta på folks ögon för att se om de drogade, säger mannen intill mig och stirrar på mitt vänstra öga som en mygga festat på natten innan.

Tredje gången på fyra timmar vi tvingas stanna är för en trafikolycka. Två döda. Två tonåringar på en moped, förklarar mannen intill mig. Blodet på asfalten har inte torkat än, trots värmen. Det är mycket trafikolyckor nu, säger han.

Mexiko verkar ofta farligt och disfunktionellt men jag kan inte låta bli att tycka om det. Vad gör det att man har satt duschdraperierna framför toaletterna, och toalettdörrarna framför duscharna på mitt Hostel i Mérida? Visst är det lite knöligt att dörrarna också öppnas innåt, men det gör stället lättare att komma ihåg.
Barnarbetet i Mexikos har jag svårare för. Det blir inte lättare av att tolvåringar ibland ser ut som de är sju. Emilio är elva och har skjutsat turister med cykel i ett år. Fyra kilometer kostar 40 pesos, eller 28 kronor men då tar cykelns ägare hälften. Skolan går han bara till sporadiskt. Det finns miljoner mexikanska barn som Emilio.





Mexikanska städer är fulla med små barn som säljer grejer till sent på kvällarna. Med en BNP på 6000 dollar per capita borde Mexiko ha förmågan att investera i skolgång åt alla och stoppa barnarbetet. För mig är det ett lackmustest som visar om en regim har någon form av legitimetet eller inte. Det kan kvitta med fria val om en massa småbarn jobbar som skoputsare i stället för att gå i skolan. Utan de sociala rättigheterna är de politiska som bäst bara en formalitet. Sociala rättigheter utan politisk frihet är inte tillräckligt, men ändå onekligen ett framsteg.

måndag, december 10, 2007

Iranska kärnvapen inget hot


Professor Kenneth Waltz



Historien lär oss att makthavare varken är rationella eller lär av historien. Första världskrigets masslakt hindrade inte andra världskrigets utbrott. Det var axelmakterna som startade, trots att deras industriella kapacitet inte var i närheten av Sovjetunionens eller USA:s. Utgången borde ha varit uppenbar från början.

Knappast någon tror idag att Vietnamkriget förde något gått med sig, eller att femtio års blockad mot Kuba gjort annat än stärkt Fidel Castro. Att ge alla barn i tredje världen tillgång till skola och grundläggande sjukvård, skulle kosta mindre per år än kriget i Irak. Trots över en miljon döda irakier och fyra miljoner flyktingar är George Bush lika övertygad om sin rationalitet som stormakternas ledare 1914 eller 1939.

Det mesta som skrivs om Iran idag, både i USA, Sverige och resten av Europa, följer samma kvasilogiska mönster.

Nu säger de amerikanska underrättelsetjänsterna att Iran stängde sitt kärnvapenprogram för fyra år sedan. 1992 sa man att Iran skulle ha en atombom år 2000... Bushkritiker undrar varför presidenten, som får dagliga rapporter, inte tagit hänsyn till det när han talat om hotet från Iran. Men den som godtar rapporten, får ju erkänna att Iran haft ett program till för fyra år sedan. Och har man haft ett program så kan man ju lätt starta det igen.

Det fascinerande med hela debatten är att nästan alla utgår ifrån att Iran med kärnvapen skulle vara ett hot. Debatten förs inom Vita Husets problemformulering: den har reducerats till en teknisk diskussion kring tidsramen för iranska kärnvapen. Bush säger det själv: “Större delen av världen förstår att ett Iran med kärnvapen skulle vara ett hot mot världen”.

Det amerikanska politiker säger, och media I väst mer eller mindre upprepar är dock inte representativ för vad oberoende experter som ägnat sin karriär ägnat att analysera internationell säkerhetspolitik kommit fram till.

”Problemet är att större delen av världen har fel större delen av tiden", säger professor Kenneth Waltz när jag träffar honom på hans kontor på Columbiauniversitet.

Waltz arbete har haft stort inflytande på internationell politisk teori. Han tror inte att ett Iran med kärnvapen skulle bli ett hot. Varje gång nya länder skaffar kärnvapen skriker man på vargen, påpekar han. Men alla länder som skaffat kärnvapen har uppträtt ansvarsfullt. Stalins Sovjet gjorde det. Maos Kina gjorde det, trots att Kina blev en kärnvapenstat strax innan den kaotiska kulturrevolutionen. De som nu säger att de här länderna ändå var rationella och pålitliga efterrationaliserar, anser Waltz. När det begav sig hade ingen något förtroende för dem. När Indien och Pakistan skaffade kärnvapen sa folk att det skulle bli en katastrof.

”Varför tror man att Iran skulle uppträda annat än ansvarsfullt? Vad har man för skäl att tro att Iran skulle uppräda mindre ansvarsfullt än till exempel Israel!”
Kärnvapen gör nationer mer ansvarsfulla, menar Waltz som inte anser att det går att använda kärnvapen till sin egen fördel. Det finns bara ett enda skäl att skaffa kärnvapen, och det är för att avskräcka andra länder från att anfalla.




”De flesta presidenter är smarta nog att inte säga det öppet, men Bush, förstås, har ändå gjort det. Han har sagt att vi inte vill att andra skaffar kärnvapen för att det gör det svårare för oss att ingripa. Det är det enda skälet till att USA inte vill att andra länder skaffar kärnvapen.”

Kenneth Waltz är inte en excentrisk professor med extrema åsikter. Professor Robert Jervis, som är verksam på samma institution delar Waltz avslappnade syn på eventuella Iranska kärnvapen. Jervis uppskattar att upp till tre fjärdedelar av alla säkerhetspolitiska experter på amerikanska universitet inte tror att Iranska kärnvapen vore ett hot mot världen.

söndag, december 02, 2007

En amerikansk revolution



Revolutionen är här. Den bröt i för ett par veckor i USA. Den ser oansenlig ut. Den liknar en överdimensionerad miniräknare, låt vara att skärmen täcker det mesta av ytan. Den väger som en pocketbok och är inte mycket större. Den finns bara i en färg (grå) och visar inte heller andra färger än gråsvart mot vitgrå bakgrund. Den har ett fånigt namn: Kindle.

Under ytan döljer sig dock ett tekniskt underverk. Kindle är den senaste läsmaskinen som lanserats i USA, men det är orättvist att jämföra den med andra läsmaskiner. Kindle har ett minne som räcker till att lagra hundratals böcker och ett batteri som räcker flera dagars läsning innan man behöver ladda upp det igen. Den blir inte varm, och den ger inte ifrån sig ljud. Det som gör att denna apparat snarare bör beskrivas som en Kindle än en läsmaskin är att den ständigt är uppkopplad på mobiltelefonnätet. Det tar mindre än en minut att ladda ner en digital bok (för mindre än 10 dollar) och uppkopplingen kostar inget!

Man kan googla, läsa sin kindle-epost, och man får tillgång till internetuppslagsverket Wikipedia. Man kan också prenumerera på tidningar, tidskrifter och bloggar, även om gränsnitten för tidningar inte är så bra. Man ska kunna sitta på sommarstugan eller i bilen och ha tillgång till 80 000 böcker, och läsa Le Monde, New York Times eller kanske i framtiden Kristianstadsbladet. För ännu så länge finns den bara i USA.

Kindle är läsvänlig som en bok. Skärmen bygger på en teknik som inte tröttar ut ögonen som en dataskärm. Man kan söka efter ord och fraser inom en bok, ändra textens storlek, typsnitt och läsa första kapitlet i alla böcker gratis. Men det är inte bara en teknisk revolution som på sikt kommer att göra tidningsutdelare, bokhandlare och får sälla sig till mjölkbud, rallare och andra yrkesgrupper som inte längre finns. Intelligenta läsmaskiner som Kindle kommer att förändra hur vi läser och hur böcker och tidningar produceras. Idag finansieras dagstidningar upp till åttio procent procent av reklam. Det betyder att det inte är läsarna som är pressens kunder, utan näringslivet. Distributionen sker på de stora tidningsföretagens villkor. Den digitala versionen av en dagstidning i Kindle innehåller ingen reklam. Det finns inga tekniska begränsningar av hur många tidningar eller böcker som kan distribueras. Eftersom kostnaden för distribution och tryck i stort sett försvunnit kan bok och tidningsförlag tjäna pengar, med bara en bråkdel av dess tidigare intäkter.

Visst finns det sådant jag inte gillar. Man kan varken låna ut eller ge bort sina digitala exemplar. På kort sikt stärker Kindle den intellektuella äganderätten men i framtiden kan man tänka sig liknande maskiner med öppna tekniska lösningar. Kanske baserat på den öppna programvaran Linux som gör alla äldre klassiker tillgängliga gratis. De flesta klassiker – en miljon böcker – finns redan tillgängligt via google books, så större delen av jobbet är redan gjort. Det som saknas är program som omvandlar det till ett format som passar en läsmaskin med öppna program. Tillgång till all världens information, till en symbolisk kostnad, eller finansieras genom skatter. Det svårt att tänka sig något mer revolutionärt – och självklart.

lördag, december 01, 2007

Konst i Washington



Frank & Stein har tydliga influenser från Jean Dubuffet.
Moskva?

Vykort från Washington DC



Höst. Washington DC. Väntar på en kompis. Tittar på offentliga byggnader för att fördriva tiden. Igen. Det är bara i Amerika som löven har så många färger säger någon. Det är bara i Amerika man rankar världens löv, tänker jag. Skoskav. Taskigt knä, en gnutta hypokondri, åldernoja.
Men stan ska ses till fots. Band-aid fixar det.
Nästan inga turister här nu. Inte till fots i alla fall.
Försöker vara en god turist. En bild på Kapitolium. Vad är det statyn på toppen heter nu igen? Frihetsstatyn. Hon liknar en indian. De flesta delstatskongresser håller till i kopior på Kapitolium. Även Kuba har en kopia. Lite gråare, och kortare i kanterna. Det var för att markera Kubas underlägsenhet förklarade en kuban för mig 94. Kapitolium är annars inspirerad av Pantheon i Rom. Det är en byggnad åt gudarna, nästan som Kapitolium.

tisdag, november 27, 2007

Bilden av Iran - Made in US


Inget annat land framställs idag som en större fara för världen och sina egna medborgare än Iran. När Ahmadinejad valdes till president hamnade Iran i medias fokus på ett sätt man inte varit sedan Ayatollah Khomeini tog makten under den iranska revolutionen 1979. Mindre känt är att Iran fick lika negativ press några år på femtiotalet under Mossadeq. För att höra mer om hur media skrivit om Iran genom åren intervjuar jag Mansour Farhang. Han var Irans första FN ambassadör efter revolutionen men avgick i protest mot Khomeinis politik. Idag är Farhan professor i internationella förhållanden i Bennington College i Vermont.


För tjugofem år sedan skrev du boken The US press and Iran Foreign Policy and the journalism of deference tillsammans med mediaprofessorn William A Dorman. Plötsligt verkar den högst aktuell igen. Kan du berätta vad ni kom fram till?


Boken är en historisk studie av hur bilden av Iran i media förändrades i och med revolutionen. När Mohammad Mossadeq kom till makten 1951 var Washington välvilligt inställd. Kanske för att man såg ett tillfälle för att amerikanska företag att ta över från brittiska. Pressen skildrade Iran positivt. Men när Mossadeq började nationalisera oljeindustrin förändrades bilden av honom. Han gick från att vara en gammaldags nationalist till en fanatisk sådan, till att vara en smygkommunist, i pressen. Trots att Mossadeqs styre var det mest demokratiska någonsin i Iran kallades han för en “absolut diktator”. På Shans tid beskrevs däremot Iran som ett progressivt, reformistiskt, modernt land som stödjer västvärlden. Oppositionen fick ytterst lite utrymme i media. De foton som man publicerade visade Shans moderna prinsessor. Efter 1979 års revolution förändrades det dramatiskt. Plötsligt blev Iran en paria-stat. Nu har kvinnor med slöja blivit symbolen för Iran.


Vad beror förändringen på? Vad är grundproblemet i de iransk-amerikanska förhållandet?


USA har strävat efter hegemoni i mellanöstern sedan andra världskriget. Alla som hotar den amerikanska hegemonin ses som ett hot. Därför såg man Nasser eller Mossadeq som fiender. Idag hotar Iran amerikanska intressen. Det kan förändras fort. När Libyen gav efter, la av med den antiamerikanska retoriken, gav upp sitt atomprogram och släppte in amerikanska oljebolag, slutade amerikanska media att beskriva landet som ondskefullt. Nu säger Dick Cheney att Libyen är på väg mot demokrati, trots att det är lika repressivt som vanligt. Det är en liknande underkastelse man kräver av Iran.

Det finns en parallell mellan behandlingen av Iran och Kina. Mellan 1948 och 1972 beskrevs Kina som en mardröm. Men efter Nixons besök 1972 skedde en helomvänding. Sedan dess är bilden av Kina i amerikansk media i huvudsak positiv. Kritiken är selektiv.

Innan Libyen böjde sig skrev man negativt om landet varje dag. Nu när de amerikanska oljebolagen fått in en fot och Libyen blivit en klientstat, ignoreras landet i media. Så länge Iran konfronterar USA kommer man att tillhöra ondskans axelmakter.




Har medias sätt att fungera förändrats sedan ni skrev boken?



Ja. Det har blivit värre. TV var mindre viktigt på Shans tid. Idag väger bilder tyngre än det skrivna ordet. Det är därför som Bush förbjudit bilder av amerikanska soldater som förs hem i kistor. Det är en av läxorna man lärde från Vietnam. De flesta amerikaner får sina nyheter från TV:s humorprogram.

Hur skulle du beskriva det iranska politiska systemet?

Iran är det enda landet i världen som har fria och rättvisa val inom en diktatur. Kandidater som godkänns av systemet ställer upp i ett val där folket avgör valet. När Ahmadinejad ställde upp profilerade han sig på ekonomiska frågor. Han förde en populistisk kampanj mot korruptionen. Det lät som om han förde en kampanj mot regimen. Han sa inget om utrikespolitik eller atomprogrammet.


Du skriver att det finns en stor skillnad mellan mediala bilden av Iran och verkligheten. Kan du ge några exempel?


Iran styrs av en reaktionär regim, och visst är det svårt för kvinnor. Men det finns en annan bild. Det finns en stor skillnad mellan medias bild av Iran och verkligheten som ibland chockar västerländska besökare. 63 procent av universitetsstudenterna i Iran är kvinnor. Många framgångsrika iranska filmare och författare och dissidenter är kvinnor. Hälften av alla läkare är kvinnor. Iran har goda relationer med alla grannländer. Det är det enda landet i regionen som genast accepterade Iraks nya regering 2001. Men berättar man det här så tror alla att man stödjer regimen. Därför känner jag mig tvungen att börja alla föredrag med att säga att regimen är reaktionär.

Hur kommer det sig att USA är så aggressivt mot Iran. Borde inte en demokrati vara lugnare?


Många tror att det finns en samband mellan demokrati och fred. Det är något Immanuel Kant kom på under napoleonkrigen. Men detaljerna kring denna slutsats är intressant. Kant trodde om att allmänheten förstod de mänskliga uppoffringarna så skulle man bara gå till krig när det fanns ett verkligt hot. Men hur är det idag? Kriget finansieras med lån, och de amerikanska soldater som lider kommer från de minst privilegierade grupperna. Ingen av mina studenter känner någon som slåss i Irak.

Jag talade med Olof Palme när han kom till Iran 1980. Han var väldigt begåvad och insatt. Han gjorde en träffsäker analys.” Om inte Iran och Irak själva ordnar fred så kommer ingen annan att göra det”sa han. Fred var inte i andra länders geopolitiska intressen. Fortsättningen gav honom rätt. Efter åtta års krig hade 42 länder sålt vapen till något av länderna. Elva länder – flera av dem i säkerhetsrådet – hade sålt vapen till bägge länderna.

Publicerad i Tidningen Kulturen

onsdag, november 21, 2007

Bad Dick Cheney Vita Husets pressekreterare att ljuga?



Bush II tid i Vita Huset närmar sig slutet. Allt fler fd medarbetare lättar nu sitt samvete och fyller sin börs genom feta bokkontrakt. Här är ett utdrag ur förre pressekreteraren Scott McClelands bok:

"The most powerful leader in the world had called upon me to speak on his behalf and help restore credibility he lost amid the failure to find weapons of mass destruction in Iraq. So I stood at the White house briefing room podium in front of the glare of the klieg lights for the better part of two weeks and publicly exonerated two of the senior-most aides in the White House: Karl Rove and Scooter Libby.

There was one problem. It was not true.

I had unknowingly passed along false information. And five of the highest ranking officials in the administration were involved in my doing so: Rove, Libby, the vice President, the President's chief of staff, and the President himself."

Läs mer om det på Salon.com. I New York Times står inget.

Hur man talar om böcker man inte läst



Den värsta bokmalen jag hört om är en autistisk britt som sätter i sig en tegelsten den tid tar för andra att dricka en kopp kaffe. Ett skäl att han är så snabb är att han läser bägge boksidorna samtidigt. Tricket är låta ögonen läsa var sin sida, vilket man bara klarar om hjärnhalvorna inte riktigt är ihopkopplade. Han minns allt han någonsin läst, men är på en fyraårings nivå när det gäller att analysera informationen.

Den värsta bokmal jag träffat är annars Jan Myrdal som har sex hus fulla med böcker ute i skogen. En fråga som brukar dyka upp regelbundet i Myrdals författarskap är vad man gör med sin korta stund på jorden. Bortsett från de sista åren då han tog hand om hustrun Gun Kessle är det ingen hemlighet vad Myrdal gjort.

En del menar att Myrdal är galen, vilket är begripligt, då de flesta läst färre böcker än han skrivit. Det är begripligt att Myrdals böcker blir allt obegripligare, då de bygger på läsning av böcker nästan inga svenskar läser numera. Bibeln och Kapitalet till exempel. Ska man hinna läsa några kilometer av det mest väsentliga som skrivits så bör man ge upp ett normalt familjeliv.
För oss som inte lider av en unik form av autism eller vill göra en myrdal återstår bara att fuska. Det finns gott i fusk. Oscar Wild sa till exempel att han aldrig läst en bok innan han recenserade den, för att inte ha några fördomar.



Den franska litteraturprofessorn Pierre Bayard har insett att det finns en marknad för den som kan göra en dygd av fusket, och skrivit essän Hur man talar om böcker man inte läst (Comment parler des livres que l'on n'a pas lus ?). Den har blivit en storsäljare i Frankrike, och gör nu också succé i USA.

Bayard menar att det bara är folks sexliv och ekonomi som det är svårare att få korrekt information om än deras läsvanor. Vi läser inte böcker. Vi skummar igenom dem, eller läser lite här och där. I praktiken blir de flesta böcker aldrig lästa på riktigt menar Bayard, som därför drar slutsatsen att låtsasläsning är den riktiga läsningen.

Därför föreslår Bayard ett nytt klacificeringsystem för böcker. OB: böcker som är okända för mig; HB: Böcker jag hört om; GB: böcker jag glömt och SB: böcker jag skumläst.
För att verka kultiverad krävs att man kan orientera sig i bokfloden, utan att slösa tid på att verkligen läsa en bok på riktigt. Bayards förebild är bibliotikarien i Robert Musils roman Mannen utan egenskaper. “Om du vill veta hur jag kan känna till varenda bok här, så kan jag berätta! Det är för att jag inte läst en enda.”

Hur man talar om böcker man inte läst slutar med att Bayard på derridavis upplöser gränsen mellan författare och läsare. Texten blir till i mötet med läsaren. Det man inte läser finns väl inte då, antar jag, så något anledning till dåligt samvete över travar med olästa böcker finns inte. Hoppas bara något svenskt förlag vågar ge ut Bayard.

Den som vill ha lite mer praktiska tips om hur man talar om något utan att veta något kan jag annars rekommendera en bok jag faktiskt läst noggrant: Anvisning att på sextio minuter bli konstkännare (Författad av en viss August Strindberg, förlag: Bakhåll). Den är också underbart tunn. Även en normal människa hinner med den på en fikarast.

lördag, november 17, 2007

Charaden i Annapolis


Sista veckan i november startar samtal mellan den palestinska myndighetens president Mahmoud Abbas, och den israeliska premiärministern Ehud Olmert i Annapolis. Det är en charad där palestinierna straffas om de uteblir, medan Israel inte kommer att utsättas för några påtryckningar vad som än händer. Alla vet också var problemet ligger, så det finns inte mycket att snacka om. Israel har ockuperat palestinsk mark och fördrivit dess invånare. Israel vägrar att lämna tillbaka den och vill inte höra tala om att flyktingar ska få återvända.


Det Israeliska erövringskriget är inte bara något som hände 1949 eller 1967. Israel fortsätter att stjäla mark. Gamla bosättningar på västbanken byggs ut och nya tillkommer hela tiden. Det finns över 450 000 israeliska bosättare (kolonisatörer) i 149 illegala bosättningar på västbanken (enligt FN). När någon obebodd koloni läggs ner, eller bosättarna flyttas till någon annan koloni, som skedde med dem på Gaza så framställs det som en stor eftergift. Nya bosättningar tillkommer däremot i en nästan total mediaskugga.


De som tycker att samtalen i Annapolis är bra, ger i praktiken sitt stöd för fler och mer israelisk kolonisation av Västbanken. Det finns inget utrymme för en lösning så länge USA förutsättningslöst fortsätter att stödja Israel ekonomiskt och politiskt.


Israels tal om säkerhetsgarantier är båg. Den så kallade säkerhetsmuren byggs på palestinsk mark, och en stor mängd israeliska kolonisatörer bor på fel sida om den. I stället för att bidra till freden, ökar skapar den fler problem. Israels säkerhetsproblem är som de vita sydafrikanernas problem med den svarta befolkningen, eller som de europeiska kolonisatörernas problem med indianerna i nordamerika. Folk som inte frivilligt ger upp sin mark, och låter sig sättas i reservat är definitionsmässigt blodtörstiga vildar eller terrorister. Så har det alltid varit.


Israel kräver att slippa utsättas för något som helst våld när de stjäl palestinsk mark. Om alla palestinier avstår från allt våld – eller den palestinska myndighetens polis effektivt kan skydda israeliska soldater och bosättare, så kan Israel tänka sig göra eftergifter. Det är orealistiskt och bara ett svepskäl. Israel vill vinna tid, så man kan bygga fler bosättningar och befolka de med invandrade judar från Europa och andra delar av världen.


Men har inte Israel rätt att existera? För att ta ställning till det bör man först definiera vad man menar med Israel. Inbegriper det Jerusalem, eller Golanhöjderna? Inbegriper det de israeliska kolonierna på västbanken? Vad är det egentligen man talar om när man kräver att Hamas ska erkänna Israel? PLO erkände en gång Israels rätt att existera i utbyte mot att Israel slutade bygga bosättningar. Det är inte konstigt att palestinierna röstat på Hamas.


Det stora problemet med kravet på Israels rätt att existera är annars att det är en existens som bygger på apartheid. Palestinska flyktingar får inte återvända. Araber som är Israeliska medborgare har inte samma rättigheter som judar. Barnbidrag och många andra förmåner är till exempel kopplat till militärtjänsten, som de flesta ickejudar inte gör. Judar som inte gör militärtjänsten får ändå samma rättigheter.


De som hävdar att Israel är en demokrati som andra demokratier, skulle aldrig gå med på att vi i Sverige införde samma typ av lagar och arrangemang som de har där. Tänk om en svensk nationalfond ägde 90 procent av all svensk mark, och bara lät kristna bo på den? Eller att det stod vilken religion man har på ID korten eller bilplåtar?


Israel ska enligt grundlagen vara sionistisk stat. Det innebär att det är olagligt för politiska partier att förespråka en sekulär lagstiftning.

Samtalen i Annapolis är ett PR-jippo. Förra gången Bush talade om palestiniernas rättigheter var inför invasionen av Irak. Ord kostar inget. Det enda som kan förmå Israel till att byta kurs är påtryckningar: ekonomiska och politiska sanktioner, hot om våld eller våld. Det fungerade mot Sydafrika under apartheditiden, och det kan fungera mot Israel.

Det handlar egentligen inte om palestinieras rättigheter utan om mänskliga rättigheter. Det borde inte handla om en palestinsk eller israelisk stat, utan om en stat för alla medborgare.

torsdag, november 15, 2007

Lugnare i Irak?

Eller är det bara så att den etniska rensningen är över? IPS ger en annan bild än den som Washington sålt de senaste veckorna: In Iraq the silence of the lamb.

måndag, november 12, 2007

Vita Husets David Irving

Robert Fisk skriver utförligt om folkmordsförnekaren George Bush i dagens The Independent. Mer på samma tema: folkmordsförnekaren som leder svenska UD (Rädslan för turken).

Bistånd eller ambassader?



DN:s ledarsida tillhör inte mina vanliga frukostvanor, men under ett par sommarmånader provade jag på vad Sveriges största tidning hade att erbjuda. Att jag inte delar ledarsidans värderingar är en sak, men hur är det med logiken?

Ta till exempel chefen för ledarsidan, Niklas Ekdal när han diskuterar svenskt bistånd: “I stället för ett mekaniskt skvättande av pengar behövs en osentimental fokusering där hjälpbehovet är störst, där vi kan göra skillnad eller där svenska intressen är inblandade.” (DN 25/8)
Vem är för att staten slösar bort pengar? Vem är för att svenskt bistånd ska vara ofokuserad och sentimental? Vem är för att biståndet går till ställen med minst hjälpbehov, där vi inte kan förändra något eller där Sverige inte har några intressen?

Om Ekdal bara höll sig på en meningslös retorisk nivå vore det inte mycket att beklaga, men det finns ett värre problem. Även om var och en av dessa kriterier på hur svensk biståndspolitik borde skötas kan verka självklara, så hänger de inte ihop. Ekdals krav är logiskt oförenliga. Såvitt jag vet har Sverige inte bara “intressen” i länder “där hjälpbehovet är störst” och vi kan faktiskt göra en skillnad även i länder som inte har störst behov.

Ingen jag känner skulle kunna motsäga sig själva så många gånger i en enda kort mening, men chefen för DN:s ledarredaktion verkar ha en naturlig talang för det. Faktum är att den här meningen inte är ett olycksfall utan verkar vara representativ för Ekdals sätt att arbeta.
Och det är inget mysterium varför Ekdal tänker så illa. Om man pläderar för mer pengar till ambassader och mindre till bistånd när tusentals barn dör varje dag för att de inte har tillgång till rent vatten och billiga mediciner så bör man undvika såväl logik som fakta.

fredag, november 09, 2007

The Economic Consequences of Mr. Bush

Vad har hänt med USA under de sju år George Bush bott i Vita Huset? Joseph E. Stiglitz har en skrivit en utmärkt sammanfattning i senaste Vanity Fair: HÄR.

Ett långt farväl till USA



Nu kan man ana slutet på det amerikanska århundradet. Det började med att USA attackerade Spanien och erövrade Kuba och Filipinerna 1898. En kombination av att Europa sedan förstörde sig själv under första och andra världskriget, det kalla kriget, och en allt större och effektivare amerikanska ekonomin gjorde USA till den dominerande makten i världen.

Som supermakt har USA under seklet dominerat ekonomiskt, politiskt, militärt och kulturellt. De fyra sektorerna där USA varit ledande stärker varandra, men när en blir tillräckigt svag drar den med sig andra.

1.Dollarns dramatiska fall visar att omvärlden tappat förtroendet för den amerikanska ekonomin. Nu har det gått så långt att det är tveksamt om dollarn fortfarande är världens reservaluta. Den amerikanska industrin, den som finns kvar, är inte konkurrenskraftig. GM gjorde till exempel en förlust på 39 miljarder dollar nu senast. Underskottet i handelsbalansen, som ökat sedan sjuttiotalets vietnamkrig, är uppe i 800 miljarder dollar. Kina är på uppgång, Europa har återuppbyggt sig själv, medan amerikanerna misskött sin ekonomi.

2.Politiskt sett behöver världen inte längre USA. Hotet från östblocket är borta. Större delen av Europa har enats i EU. Den försvagade amerikanska ekonomin minskar också USA:s politiska inflytande. Kriget mot terrorn är en politisk slogan, ungefär som kriget mot narkotikan och kan skötas genom internationellt polissammarbete. USA har blivit oerhört impopulärt över nästan hela världen. En majoritet av befolkningen, inte bara i den muslimska världen, utan också i traditionellt allierade länder i Europa tycker illa om amerikansk politik. Till och med i Storbirttanien har allmänhetens negativa syn på USA fått Gordon Brown att distansiera sig från Washington.

3.Militärt sett dominerar USA fortfarande världen. Man leder teknologiskt, har baser över hela jorden, och står för nästan hälften av världens militärutgifter. Den högteknologiska utrustningen ger USA en eldkraft som inget annat land, men i praktiken är militären ganska svag. Den kan lätt besegra en tredjevärldenarmé men erfarenheten från Vietnam och Irak visar att ockupationen är svårare. USA:s militära makt är också i hög grad beroende av dess politiska inflytande. Om andra länder inte sammarbetade, genom att till exempel ge USA baser, skulle militären inte kunnat göra mycket. Om inte Aghanistans grannländer hade tillåtit det hade man inte kunnat göra mer än bomba med missiler.

4.Inom kulturen dominerar fortfarande USA. Men det finns frågetecken. En stor del av USA:s filmproduktion finansieras till exempel från Europa. Allt mer av produktion förläggs också utomlands (Bland annat Kanada). En del av den amerikanska dominansen kan förklaras med politisk-ekonomiska förhållanden. För att få köpa en amerikanska A-film (i betydelsen publikdragande) tvingas europeiska TV-kanaler och biografer att köpa ett packet fullt med B-filmer. Det betyder att en mängd europeiska B-filmer inte får plats, trots att de skulle kunna nå en förhållandevis stor publik. En genomtänkt europeisk kulturpolitik skulle snabbt kunna minska det amerikanska försprånget.

Startskottet på det det amerikanska århundradet har vissa likheter med dagens situation. USA:s anföll Spanien sedan det amerikanska krigsfartyg Main sprängts i Havannas hamn. Det mesta talar för att det var en olycka, men amerikansk media använde händelsen till att piska upp de antispanska känslorna. Syftet med kriget var annars, att befria kubanerna från den spanska kolonialmakten. Av bara farten blev det så att man också befriade Filipinerna. Och eftersom Filipinerna inte var tacksamma och startade ett befrielsekrig mot befriarna, var man tvungen att ha ihjäl 500 000 bakåtsträvare.

torsdag, november 08, 2007

Birger Schlaugs svarta affärer

"För övrigt har jag redan på sjuttiotalet bytt tjänster svart: jag hjälpte till att hässja hö, för det fick jag både råmjölk och kött. Och nog blev någon gammal bil reparerad utan kvitto vid något tillfälle, så där grannar emellan. Dessutom gav jag mattelektioner i min ungdom, och fick betalt svart... Och nog har någon pensionär som hjälpt mig med huset ett par timmar fått några hundra som tack för hjälpen. Till skillnad från moderaterna så ids jag inte säga att jag är väldigt ledsen för detta. För det är jag inte. Däremot är jag lite ledsen att det kan ta så förbannat lång tid att få hjälpt med husreparationer om man vill betala vitt..." Fler schlaugismer på Schlaug.se

FN prisar Kuba

"Vi har inte sett en enda undernärd person", vilket är ovanligt i det fattiga latinamerika. Läs resten hos AP.

Om det lilla och stora fusket.

Mr Brown kommenterar träffsäkert den senaste desinformationen från Svenskt näringsliv:

Med anledning av nyheten att moderater ånyo blivit avslöjade som köpare av svarta hushållstjänster så kan det vara på sin plats att påpeka några saker rörande det så kallade "skattefelet" som Skatteverket har beräknat uppgår till 133 miljarder kronor i uteblivna skatteintäkter.

Svartjobb, som har fått mycket uppmärksamhet, upptar cirka 66 miljarder av felet. Notabelt är dock att privatpersoner bara står för 22 av de missade miljarderna varav 9 är svartjobb. Resten står i princip näringslivet för och framför allt de små företagen med 59 miljarder. Så när Stefan Fölster i sin debattartikel nyligen vill att svinnet i socialförsäkringssystemen skall granskas noggrannare så kan man bara konstatera att han riktar sin energi åt helt fel håll. Svinnet i socialförsäkringen skall enligt Skattemyndigheten stå för bara 1 till 1,7 miljarder av de 113.


Resten här.

Sju länder grunnar på att överge dollarn

skriver Jessica Hupp i CurrentTradingNet.

Bloomberg skriver mer om Kinas planer.

Blair och lögnen

Tony Blairs visste att Saddam Hussein inte hade några massförstörelsevapen innan invasionen, säger en tidigare medarbetare nu till The Times.

tisdag, november 06, 2007

The Death of Demand






Igår höll jag på att impulsköpa en bärbar dator i en av butiksfällorna utmed Broadway. De har blivit så billiga att jag nästan slog till trots att jag redan har tre eller fyra om man räknar med min nya handdator.

Inget är annars som shopping. Prylar fyller inte bara vara hem utan tycks också ge livet en mening. Näst vädret verkar folk också mest prata om vad de köpt, vill köpa eller om vad andra köper.

Vår förmåga att konsumera är det bestämmer hur bra ekonomin är för numera är produktionen inget problem. Idag lever vi i västvärlden i praktiken i ett överflödssamhälle. Ska man tro nationalekonomisk teori är detta omöjligt eftersom de utgår ifrån att människans behov är oändligt men statistiken talar emot teorin.

Den amerikanske affärsanalytikern Tom Osenton menar i sin nya bok The Death of Demand (Efterfrågans slut) att vi nått en gräns för hur mycket vi klarar att konsumera. Det är inte så att konsumtionen generellt minskar men varje år minskar försäljningsökningen. Företagen har försökt allt. De har minskat livslängden på prylarna, breddat produktutbudet och erbjudit räntefria krediter. Och man har varit oerhört framgångsrika: I USA finns det fler TV apparater än tittare, fler bilar än körkort, och fler hem än hushåll. Och trots att hemmen också blivit större och färre lever i ett typiskt hushåll idag är de överfulla med prylar.

En viktig orsak till den avtagande efterfrågan, bortsett från att befolkningsökningen inte är så kraftig som tidigare är bristen på innovativa produkter som genererar nya industrier menar Osenton. När bilen lanserades år 1900 skapade den inte bara nya jobb inom bilindustrin utan också oljeindustrin, motellet och bilturisten. Varje år säljs visserligen allt fler bilar men försäljningskurvan planar ut allt mer och vinstmarginalerna på de flesta modeller är pyttesmå. På samma sätt är det med televisionen som lanserades på allvar på femtiotalet men med den skillnaden att det bara tog femtio år innan försäljningskurvorna mattas av. Varje ny bransch når sin mognad snabbare därför att den kan utnyttja tidigare uppfinningar för att spridas. Ingen med radio kunde undgå att höra om TV och tack vare TV tog det bara tjugo år för PC:n att slå igenom.

Att så många sammanslagningar och rationaliseringar genomfördes på nittiotalet beror på att de flesta företag inte längre kan öka sin försäljning i samma takt som tidigare. Med en stagnerande marknad börjar man också sparkade personal. Sammanslagningar och rationaliseringar är den enda sättet att öka vinsterna när marknaden inte längre växer som tidigare.

Men detta fungerar bara kortsiktigt påpekar Osenton. Att förlita sig på produktivitetsförbättringar är ingen lösning. I längden är det ohållbart att vinsten stiger snabbare än försäljningen. Och vem ska handla prylarna om ingen jobbar? Moderna företagsledare är som bergsklättrare i knipa och tvingas kannibalisera på sin arbetskraft för att uppnå vinstökningar som förväntas av honom.

Osenton liknar företagens säljchefer vid den där grodan i grytan som inte märker att vattnet kokar om man bara värmer upp det långsamt först. Det hela har gått så långsamt att de flesta företag stirrat sig blinda på att deras intäkter stigit varje år i stället för att bekymra sig över att tillväxten konstant sjunkigt.

Osentons bok reser intressanta frågor. Hur förändras till exempel pengars värde av att i princip alla nuförtiden kan handla från alla produktkategorier och tjänster. Idag är det självklart att även arbetare har bil och TV och det är inget märkligt med ett andra hem. I stort sett alla går på restaurang och kan åka på utlandssemester. En del åker visserligen till dyrare orter och vi kan inte alla gå till den bästa frissan men vårt överflöd gör att man som Osenton kan undra om inte värdet av pengar och rikedom har devalverats.

The Death of Demand Finding Growth in a Saturated Global Economy
Tom Osenton
FT Prentice Hall

Kalorifri politik



New York Times söndagsupplaga.


Det är i snabbköpet det slår mig: politik är som livsmedel. Vi har mjölk utan fett, kaffe utan koffein, godis utan socker, sossar som inte vågar nämna ordet socialism och moderater som inte törs säga att de är emot arbetsrätten. Nuförtiden är det viktigare att berätta vad något inte är än vad det faktiskt är.

Ibland förvirrar det mer än det klargör. Våra fettfria produkter innehåller ofta mer socker än vanligt, medan sockerfria har mer fett. Antalet kalorier behöver därför inte vara mindre. Moderaterna petar inte på arbetsrätten, men attackerar den indirekt genom att underminera facket. Den totala mängden arbetarklassfientlighet är oförändrad.

Etiketter har inflytande över verkligheten. Den som kallar juice för alkholfritt vin kan ta mer betalt för den, och de som kallade moderaterna för det nya arbetarpartiet vann faktiskt valet. Även om det verkar mycket nu, så är det inget nytt. Grönland är täckt av is, Island en gräsmatta och Jersalem lär betyda något med fred. Ljugit har man gjort i alla tider, även om sanningen verkar vara ovanligt ute idag.

måndag, november 05, 2007

Reinfeldts problem eller problemet med Reinfeldt



Kris. Det finns inget annat ord som bättre beskriver tillståndet i Rosenbad. Ingen svensk politiker har varit så skicklig på att ta makten, och så usel på att utöva den som Fredrik Reinfeldt. Tre ministrar och två statssekreterare har avgått första året, och statsministern verkar förbluffande nog inte ha dragit några slutsatser.

En statssekreterare som dricker i tjänsten ersätts med en som misstänks för skattebrott. Med undantag för Reinfeldts klantiga hantering av försvarsbudgeten, som ledde till Odenbergs avgång, har allt handlat om att statsministern valt att anlita fifflande och fuskande ministrar. Kris är uppenbart en förkortning för kriminellas revansch i samhället.


Det är svårt att peka ut en ensam anledning till att regeringen i genomsnitt förlorat en medlem varannan månad. Visst, det finns ett enkelt svar. Fredrik Reinfeldt klarar inte jobbet. Statsministern är duktig på att prata men verkar – utan överdrift – helt sakna nödvändiga ledaregenskaper.

Det är inte ovanligt. Det finns människor med hög IQ och stor talang som nästan helt saknar förmåga att bedöma andra människor. Det mesta tyder på att Reinfeldt är en av dessa med ojämn begåvningsprofil.

De egenskaper som gör det möjligt för en politiker att ta makten i ett tv-samhälle har inget att göra med hur kompetent politikern sedan är på att regera. Över hela världen har tv förändrat vilken typ av politiker som väljs. Som vanligt hände det i USA innan det också drabbade Sverige.


Det var tv: s makt som gjorde att en politisk nolla som Ronald Reagan kunde besegra Jimmy Carter, eller att den okunnige George W Bush kunde ta segern från Al Gore (även om Gore faktiskt fick en halv miljon fler röster än Bush). Val handlar allt mindre om politik och allt mer om personlighet, vilket passar högerpolitiker.

Precis som Bush har Reinfeldt tagit makten genom att säga motsatsen till vad de står för. Bush sa att han var en konservativ med medkänsla, men ingen president sedan Herbert Hoover har varit så likgiltig för fattiga amerikaners liv. Reinfeldt sa att moderaterna var det nya arbetarpartiet, men ingen borgerlig regering har lyckats skada det svenska facket som han.

Reklammännen har tagit makten. Frågan är om de kan behålla den.

Kristianstadsbladet

onsdag, oktober 31, 2007

Rädslan för turken


Sveriges utrikesminister Carl Bildt ägnade måndagens riksdagsdebatt åt att vägra erkänna det turkiska folkmordet på armenierna under första världskriget.

"Vi kan inte fatta beslut om historien", sa Bildt.

Det låter i och för sig vettigt, men betyder det att han också är för att lägga ner Forum för levande historia, eller att han inte vill beskriva Tysklands folkmord under andra världskriget som ett folkmord?

Visst, realpolitiken styr. Det kan reta Turkiet om Sveriges utrikesminister skulle säga offentligt att en och en halv miljon armenier dödades och vem som gjorde det. Det kan skada Sveriges relationer med Turkiet. Bättre att prata om att det behövs forskning. Var det inte det Ahmadinejad sa om Hitlers folkmord?

Fast Bildt är inte den ende som saknar skam. En majoritet av den amerikanska kongressen har sagt att de stödjer en resolution som skulle erkänna folkmordet, men det är osäkert om den kommer att gå igenom. Det pågår en intensiv kampanj för att stoppa den. Turkiet lägger ut 300 000 dollar i månaden på att lobba emot. Alla åtta tidigare amerikanska utrikesministrar som fortfarande är i livet har till exempel förklarat att resolutionen är ett hot mot USA:s nationella säkerhet. Carl Bildt och Henry Kissinger är bägge realpolitiker. Det är också Israels president Shimon Peres. Och de flesta andra ledande Israeliska politiker som vägrar erkänna Turkiets folkmord på armenierna. Israel vill inte heller riskera att Turkiet tar illa upp. Det är nästan komiskt, på ett makabert sätt då Adolf Hitler kan ha blivit inspirerad att genomföra sitt folkmord när han såg omvärldens lama reaktioner på slakten av armenierna.

"Vem talar ännu idag ännu om förintandet av armenierna?" sa Hitler i ett tal den 22 augusti 1939. Ja, inte Carl Bildt i alla fall.

Har gått i Sundsvalls Tidning
Ps. Tack till Björn Nilsson som hittade Hitlertalet

tisdag, oktober 30, 2007

En ärlig republikan: Ron Paul


Bland lapparna om bortsprungna katter och tonårsflickor som vill sitta barnvakt på anslagstavlan till mitt snabbköp finns en som talar om att Ron Paul kandiderar till presidentposten. Han är den enda republikanska kandidaten som inte vill konfrontera Iran. Han var också den enda republikanen vars valarbetare dök upp på helgens fredsmöte. Det är sympatiskt. Han verkar också vara den enda som inte anpassar sina åsikter efter opinionsundersökningar, och det finns en viss koherens i det han står för. Vill man ha en balanserad budget, aå kan man inte också ha militärbaser över hela världen och låga skatter. Har man över 9 000 miljarder dollar i skulder så bör man höja skatten, även om man inte gillar det. Och naturligtvis har han inte en chans.

En helg för Burma!


"Välkommen på burmesisk kultursöndag!
På Kägelbanan, Södra Teatern i Stockholm har exilburmeser i Sverige och svenska artister gått samman i en unik gemensam manifestation i solidaritet med Burmas svårt förtryckta folk, för demokrati och mänskliga rättigheter mot den skoningslösa militärdiktaturen i landet.

Heldagskonserten för Burma tar sin början kl. 13.30 och pågår fram till kl. 01.00 med en längre paus mellan kl. 17.30–19.00. Biljetter kan köpas på Södra Teatern som hel- eller halvdagsbiljett. Åldersgräns kvällstid då baren öppnas.

Konferencier är skådespelerskan Marika Lagercrantz som också läser dikter av den burmesiske poeten och demokratikämpen Tin Moe."

Läs resten på 4 november En kväll för Burma

Hillary krossar Rudy?


Det amerikanska valet verkar stå mellan en man som gillar kvinnokläder, och en kvinna som försöker visa att hon är tuffare än grabbarna. Så långt verkar det amerikanska presidentvalet visa att väljarna är rätt fördomsfria. Politiskt är det inte lika kul.

Utrikespolitiskt är Hillary Clinton en hök som låtsas vara duva. Inget tyder på att hon skulle vara mindre benägen att konfrontera Iran än Giuliani. Inrikespolitiskt är den förre borgmästaren i New York är en demokrat som låtsas vara republikan, så nog finns det skäl för väljarna att bli förvirrade. Jag har visserligen aldrig begrip vad amerikanska väljare går igång på, men jag har svårt att tänka mig att konservativa amerikaner kommer att rösta på mannen på fotot ovan. En av hans närmaste medarbetare är dessutom en pedofilutpekad före detta präst, som han vägrar att distansiera sig från. Om det verkligen kommer att stå mellan Clinton och Giuliani talar det mesta för att den riktiga kvinnan kommer att vinna en promenadseger.

Burmesernas vän


Den franska utrikesministern Bernard Kouchner, känd för sin kamp för mänskliga rättigheter på marknader där franska företag är svaga, och krigshets mot Iran, förklarade den 30 oktober att den burmesiska befolkningen skulle lida om franska oljejätten Total drog sig tillbaka. Alla ekonomiska sanktioner måste kopplas med “ett hopp” om ekonomisk utveckling. 2003 skrev Kouchner en rapport där han försvarade Totals och andra franska företags närvaro i Burma, och där han avfärdade anklagelser att de använder sig av slavarbetare. Den 15 oktober införde EU sanktioner mot burmesisk metal och trä, men inte olja.

Gå med i facket, säger VD


En direktör som uppmanar sina anställda att gå med i facket hör inte till det vanliga, men det var precis vad som hände förra veckan. Frank Stronach som är grundare och VD för den kanadensiska bildelstillverkaren Magna International uppmanade sina 18 000 anställda att gå med i The Canadian Auto Workers. Beslutet kom efter två års förhandlingar, där facket givit upp sin strejrätt och arbetsköparen sin rätt att lockouta. Idag är facket bara närvarande i tre av Magnas 43 fabriker. “Företag har ett uppdrag: att tjäna pengar. Det måste balanseras”, sa Stronach som anser att fackföreningsanslutna arbetare är mer motiverade.

Investerar som är rädd att beslutet riskerar att försämra företagets lönsamhet uppmanar Stronach att sälja sina aktier på en presskonferens. Magna tillhör de mest lönsamma bildelstillverkarna i Kanada, och säger att avtalet med facket inte kommer att göra dem mindre konkurenskraftiga.

Ithacas lokala valuta


Jag har en läsare från Ithaca tror jag. Om den har några erfarenheter av den lokala alternativa valutan där - Ithaca Hours - så vore det kul att höra. Ja, alla som haft eller har erfarenheter av lokala valutor i olika former, oavsett varifrån de är.

Donald Rumsfeld flyr från Paris



Förre amerikanske krigsministern Donald Rumsfeld flydde från Frankrike förra veckan sedan han anmälts för krigsförbrytelser i en fransk domstol. Fakta och bakgrund här.

måndag, oktober 29, 2007

General Persson


Bo Cavefors har offrat sig och läst Göran Perssons memoarer, Min väg, mina val. För de som förträngt det kanske man ska påminna om att Persson (på franska är det ett personligt pronomen som betyder ingen) var statsminister i tio år. Jo!

Cavefors jämför Perssons självgodhet med De Gaulles. “...befrielsegeneralens franskt pompösa statsmannaattityd smälter som en vällagrad camembert i sommarsolen mot Perssons grandiosa bild av sig själv..” Enda gången jag sett Persson live var när han var skolminister och kom förbi mitt gymnasium, Katedralskolan i Linköping, och höll ett tal som fick blodsockernivån kracha.


När en fotograf reste sig upp för att ta bilder började Persson tugga på glasögonen och antog en Palmeposition. När bilderna var tagna, åkte glasögonen upp på näsan, och Persson fortsatte att läsa innantill utan att försöka sig på något mer kroppsspråk. Jag tyckte bättre om honom som talare då han inte försökte sig på att vara karismatisk.


Men visst är Persson som Generalen. Göran Person är lite som géneral de Gaulle utan längd, genialitet, näsa och patos. Lite mer seriöst perspektiv här: Smink är viktigare än ideologi.

En amerikansk regimkritiker





Han har jämförts med Freud och Einstein och hans banbrytande forskning om det mänskliga språket gjorde honom känd innan han fyllt trettio år. Hans idéhistoriska betydelse sägs vara lika stor som Darwins eller Descartes. Men samtidigt är han ofta utskälld för sina åsikter om amerikansk politik. Noam Chomsky lämnar ingen oberörd.

Hans tankar har påverkat den moderna sociologin, psykologin, logiken, filosofin, pedagogiken och litteraturteorin och det brukar hävdas att han är världens mest citerade person inom samhällsvetenskaperna.

Det originella med Noam Chomskys lingvistik, som gett upphov till den så kallade generativa grammatiken, ligger i att han underkänner tidigare föreställningar om att människan föds med ett blankt medvetande och långsamt bygger upp en förståelse av språket. I stället menar Chomsky att människan föds med en medfödd förmåga att tillägna sig språket.

Men när denna hyllade professor i lingvistik uttalar sig om amerikansk politik och media betraktas han av många som en dåre. Chomskys böcker recenseras ofta i Kanada och Europa men nästan aldrig i större amerikanska tidningarna. Han var en av de första amerikanska intellektuella som engagerade sig mot Vietnamkriget och han har i en rad böcker och tusentals artiklar uppmärksammat den amerikanska statens övergrepp mot de mänskliga rättigheterna runt om i världen.

Om Nurnbergtribunalens principer tillämpats hade alla amerikanska presidenter efter andra världskriget hängts, hävdar Chomsky och påminner oss om att Truman invaderade Grekland, Eisenhower störtade Guatemalas demokratiska regering, Kennedy (försökte) invadera Kuba, Johnsson invaderade Dominikanska republiken, Nixon bombade Kambodja, Ford stödde Indonesiens invasion av Östtimor, Carter ökade det stödet (trots folkmordet), Reagan invaderade Grenada, Bush invaderade Panama och att Clinton bombat en läkemedelsfabrik i Sudan.
Till skillnad från respekterade politiska bedömare anser Chomsky att det inte finns någon anledning att utgå ifrån att USA agerar utifrån demokratiska eller humanistiska principer bara för att landet är en demokrati och för att dess regering hela tiden hävdar det.

Den amerikanska demokratin är dessutom i dåligt skick menar Chomsky och pekar på att 95 procent av de segrande kandidaterna i kongressvalet 1998 gjorde av med mer pengar än sina motståndare. (Näringslivets bidrag var tolv gånger större än fackföreningsrörelsens.)

Om man utgår ifrån att USA:s utrikespolitik verkligen styrs av en humanitär målsättning och inte bara är en retorisk rökridå som ska dölja skäl man inte vill tala om, så är det oförklarligt att USA agerar så olika i så likartade situationer hävdar Chomsky.

Då kan man inte förklara varför USA ingriper mot Jugoslaviens förföljelser av albaner i Kosovo men genom alla år fullständigt ignorerat många liknande eller värre konflikter som Turkiets övergrepp mot den kurdiska befolkningen.
Den utdragna konflikten i Turkiet har gjort miljoner kurder till flyktingar, förstört 3500 byar och dödat tiotusentals. USA borde dessutom lättare kunna påverka NATO-landet Turkiet än Jugoslavien som har starka band till Ryssland menar Chomsky.





En central tanke i Chomskys samhällskritik som samtidigt förklarar hur USA kan fortsätta sin våldsamma utrikespolitik är att ett lands media inte är oberoende utan tjänar regeringens och mäktiga samhällsintressen. Chomsky hävdar att demokratier har en förmåga att producera propaganda som vida överstiger vad diktaturer förmår. I diktaturer lär sig folk att tolka lögner och läsa mellan raderna. I västerländska demokratier lever folk i tron att media är förhållandevis sanningsenliga. ”Propaganda är för en demokrati vad våld är för en diktatur”.

Tillsammans med ekonomiprofessorn Edward S Herman har Chomsky utvecklat en propagandamodell som ska förklara varför media i det stora hela filtrerar bort slutsatser som går emot det ekonomiska och politiska etablissemangets intressen.
Propagandan i demokratier går till så att media hela tiden väljer att lyfta fram nyheter som gynnar samhällselitens intresse och tonar ner det som inte gör det.
De flesta tidningsläsare har inte svårt att se ett samband mellan kvällstidningars behov av att sälja lösnummer och deras utformning och innehåll. Marknaden reglerar i stora drag hur en kvällstidning ska se ut. Det är också klart att journalister och tidningschefer bara marginellt kan påverka denna förutbestämda form.

Propagandamodellen har sin utgångspunkt i sådana här strukturella betingade förhållanden. Det finns ett antal faktorer i marknadsekonomier som åsikter måste passera innan de kommer ut i media. Dessa faktorer filtrerar fram grunden till medias medvetandehorisont. Propagandamodellen bygger på en marknadsekonomisk analys av medias villkor. I Sverige talas det ibland om faran med Bonniers dominerande ställning. Farligare är kanske när tidningar som i USA börjar ingå i koncerner med intressen i andra branscher.

Ett betydelsefullare filter än ägandet och ägarkoncentrationen är antagligen reklamen. Uppåt sjuttio procent av en dagstidnings intäkter kommer från annonsintäkter. Det innebär att du som läser det här är den verkliga varan och annonsören tidningens verkliga kund.

Eftersom tidningskonsumenten för reklamköparen bara är värd sin köpkraft förklarar det här varför de flesta tidningar är borgliga, hävdar Chomsky.

Ett svenskt exempel är Arbetet som gick i konkurs år 2000 trots en upplaga på 70 000 exemplar. Konkurrenten Sydsvenska Dagbladet fick ungefär tre gånger mer reklamintäkter per läsare än Arbetet. Det är svårt att se hur skulle kunna finnas en stark vänsterpress när det är näringslivet som är huvudfinansiär.

Men har verkligen reklamen och de andra filtren i propagandamodellen: medias källhantering (beroendet av officiella källor), bruket av antikommunism och betydelsen av negativa påtryckningar verkligen den självcensurerande effekt som Chomsky tror?

Även om de mekanismer Chomsky beskriver är verkliga eller sannolika leder de inte med någon automatik till hans deprimerande slutsats.

För att bevisa riktigheten i propagandamodellen jämför Chomsky massmedias behandling av likartade händelser. Han mäter centimeter för centimeter det utrymme som media ägnar åt olika frågor. Varför var amerikansk medias behandling av folkmordet i det kommunistiska Kampuchea så stor men så obetydlig när det gällde folkmordet på Östtimor som det USA allierade Indonesien utförde? Varför fick mordet på en ung präst i Polen under kommunisttiden så mycket mer uppmärksamhet än morden på hundra präster och kyrkligt aktiva i Latinamerika tillsammans (inklusive fyra amerikanska nunnor)? Och varför skildras vissa offer, som denna präst, som individer medan andra förblir anonyma?

Chomsky kommer alltid fram till att de stora betydelsefulla tidningarna och tv-bolagen bara uppmärksammar sådant som överensstämmer med regeringens och näringslivets intressen. För att undvika beskyllningar för att välja fall som på något sätt inte är representativa för hur media fungerar analyserar han även fall som brukar tas upp som exempel på att pressen är oberoende.

Chomsky menar att Watergate inte är ett bra exempel på pressens oberoende eftersom president Nixon gav sig på mäktiga samhällsintressen som det demokratiska partiet. När det samtidigt avslöjades att FBI bland annat mördat ledare för svarta pantrarna blev det ingen skandal. På samma sätt påminner Chomsky om att skandalen i Iran-Contrasaffären bestod i att Reagan gått bakom ryggen på kongressen: inte att han finansierat ett krig i centralamerika som kostat 200 000 människor livet.

Om du inte känner dig övertygad om att Chomsky har rätt efter att ha läst den här artikeln är det bara ett sundhetstecken. På det korta utrymme som brukar stå till förfogande i media kan man bara uttrycka konventionella tankar om man vill vara begriplig menar Chomsky som i stället skulle rekommendera att du läser någon av hans böcker.

ps.
Den här gick i Dagen 2002 men funkar nog ännu som introduktion till Chomsky. Hans propagandamodell förklarar också indirekt varför bloggandet kan fylla en funktion. Bilden är på Chomsky senaste bok: What we say goes. Det är en intervjubok med David Barsamian.

Efter fredsdemonstrationen