tisdag, december 22, 2015

Tre tankar om djurvänlighet

"Lagom till jul (frid på jorden och människorna en god vilja) gavs amerikanska djurskyddsföreningens årliga hedersmedalj åt en legionär i Franska främlingslegionens trettonde Demie Brigade. Han hade burit bort en trött åsna ur stridsområdet och därmed givit bevis på sitt goda hjärta och sin stora medkänsla. I telegrammet stod ingenting om vad som hänt med de trötta människorna. Det är också utan större betydelse. Häng dem, spräng dem, skjut dem och tortera dem. Lägg svält och förtryck därtill. Krydda med vackra ord och stora ceremonier. De tål."


Jan Myrdal, "Den perversa djurvänligheten, som publicerats i boken Ett femtiotal, citerad via Butter tar ordet.



”Tyskarna tycker särskilt mycket om hästar och hundar. Vid en tidpunkt när nästan varenda tysk är rädd för att tala med andra än sina intimaste vänner, har hästar och hundar det så bra att man nästan önskar att de ville tala. En kvinna som kanske anmäler sin granne för opålitlighet och sätter hans liv på spel, går ut och promenerar i Tiergarten med sin stora, godmodiga hund. Hon sitter på en bänk och talar och jollrar med hunden. Den blir aldrig föremål för ovett och sparkar, vilket är så vanligt i Förenta Staterna. Han är aldrig nervös eller rädd för något och hålles ständigt ren och välfödd.
De enda som verkar lika lyckliga är hästarna – aldrig barnen eller ungdomen. Jag brukar stanna på vägen till byrån och prata med ett par vackra hästar som står och väntar medan vagnen lastas av. De är så väl ryktade och födda och skötta att man väntar att de i vilket ögonblick som helst skall börja tala. Om jag hastigt höjer handen som om jag tänkte slå till dem, rör de inte ens på huvudet. De har inte den minsta föreställning om att någon kan vilja göra dem illa. Lagen förbjuder grymhet mot djur, och den som misshandlar en häst eller hund eller en ko blir genast häktad.
(…)
I en tid när hundratals människor sänds i döden utan rannsakan och utan minsta bevis för att de gjort sig skyldiga till någonting, och när befolkningen bokstavligt talat darrar av fruktan, har djuren en rättighet garanterad som människorna inte kan drömma om att göra anspråk på. Man kan sannerligen önska att man vore en häst!”

Den amerikanske Berlin ambassadören William Dodd i sin dagbok 5 augusti 1934



”När man i ett land avgudar djur, till den grad att man bygger kyrkogårdar, sjukhus, och hus åt dem, när man upprättar stiftelser åt papegojor, är det ett uppenbart tecken på dekadens.”

Benito Mussolini 1938, på väg till München, citerad från Cianos dagbok

måndag, december 21, 2015

Fronten växer i periferin

SvD:s gamla korre, Björn Erik Rosin, har en längre artikel i Clarté om vänstern och globaliseringen i Frankrike. Välskrivet och informativt. En påminnelse om hur bra SvD kunde vara fortfarande i början av nittiotalet.

torsdag, december 17, 2015

Boskap på buss



Grandpark Hotel i Antalya. Det är mest tyska turister som bor här. Sista stoppet på en veckas charter (TSS Travel Service Scandinavia) runt om i Turkiet. Min första riktiga charter sedan jag åkte till Leningrad med morsan 1986. ”Här gör vi allt tillsammans” förklarade guiden, vars namn rimmade på Borat. I säng två på morgonen första dagen. Avfärd klockan sju på morgonen. Det är sex svensk tid. ”Ni kommer att behöva vila ut en vecka efter den här resan” sa han profetiskt. Boskap på buss. Vem hade bokat resan om man informerat om tidtabellen?

Har inte varit i Turkiet på nästan 25 år. Nu såg jag inga barn som sålde grejer på gatorna. Då var de överallt. Men katterna och hundarna finns kvar. Även hotellen var fulla av gatukatter. De ville gärna upp på frukostborden.

I början av nittiotalet talade min tågluffarkompis Joakim (från Märsta) på engelska med turkisk brytning med barnen som sålde grejer: "Special price for you because I have a broother in Turkey" sa han och visade upp sin öppnade colaburk. Fyra fem ungar stirrade fascinerat. Till slut bytte en av dem en snurra mot Joakims halvdruckna burk. Bägge verkade väldigt nöjda med affären. Nu är försäljarna vuxna och inte lika aggressiva. Eller är det jag som blivit lite mer härdad med åren?





söndag, december 06, 2015

Kung Mutallu

Kung Mutallu från Museum of Anatolian Civilizations i Ankara (1200-700 f.kr.)

måndag, november 23, 2015

Självmordsbombare made in Europe


En vanlig fredag. Ungdomar dansar i en av Paris många populära konsertsalar. Plötsligt tar tre unga män fram automatvapen. Lugnt och systematiskt börjar de skjuta i omgångar. Två av terroristerna spränger sig själva till döds. En dödas av polisen. 89 oskyldiga människor dör. Det är en av flera attacker samma kväll som kostar 129 människor livet.

Hur kan man förstå den här tragedin?

Det vanliga sättet är att analysera gärningsmännens ideologiska världsbild. Då kan man komma fram till att de drevs av sunnitisk fundamentalism och ville döda otrogna. Men blir det begripligare av att man konstaterar att gärningsmännen gjorde galna saker för att de hade galna idéer?

Den amerikanske forskaren Robert Pape, verksam vid University of Chicago, har anlagt fågelperspektiv på fenomenet. Han har tittat på över 300 självmordsattentat från 1980 till 2003.

Då framträder en helt annan bild. Det finns inte mycket koppling mellan självmordsterrorism och islamisk fundamentalism eller någon annan religion. Självmordsattentat används av grupper som bekämpar demokratiska stater som krigar eller ockuperar ett territorium som terroristerna anser är deras.

Målet är att förmå den demokratiska staten att dra tillbaka sina styrkor. Och ibland, som i Libanon 1983 eller Spanien 2004 lyckas man. Självmordsattacken i Beirut fick Ronald Reagan att evakuera de amerikanska styrkorna. Självmordsattentaten mot pendeltågen i Madrid påverkade valen och fick den nya regeringen att lämna Irak.

Attackerna i Paris kan ses som svallvågor från det syriska inbördeskriget där Frankrike och andra västländer deltar. IS anhängare kanske hatar oss för vad vi är men detta hat har inte sitt ursprung i idéhistoriska studier utan i vad västmakter gjort och gör i Mellanöstern.

Det är ockupationen och krig som skapat fanatiska teologiska föreställningar och inte tvärt om. Tyvärr finns det inga enkla lösningar. Den militära strategi som kortsiktigt kan försvaga IS är också den som skapar självmordsbombare.

fredag, november 20, 2015

Dags för nya allianser i Mellanöstern?

"Frankrike har inga vänner", sa de Gaulle i ett tal en gång. Det var ett principiellt uttalande. Stater har inga vänner, bara intressen. Det är värt att påminna sig om efter terrorattentaten i Paris. Intressen ska inte förväxlas med värderingar. Vi förkastar naturligtvis terrorism men det betyder inte att det också automatiskt ligger i vårt intresse att ingripa militärt i Mellanöstern.

Hitler och Stalin hade väldigt olika värderingar och hatade varandra. Men trots det fick omständigheterna dem att ingå Molotov Ribbentroppakten som chockade kommunister och nazister. Varför även demokrater blev så upprörda och fortfarande är det är inte lika självklart. Året innan hade Frankrike och Storbritannien kommit överens med Hitler om att stycka Tjeckoslovakien.

Allianser kommer och går. Stalin var västvärldens fiende innan han blev en vän och sedan en fiende igen. Cyniskt kanske men alternativet hade kunnat vara att Hitler segrat. Eller att Sovjetunionen erövrat en ännu större del av Europa efter att ha krossat Nazityskland.

Västvärldens förhållande till den sovjetiske diktatorn var inte unik. Kaddafi började också som vår fiende innan han blev vår vän och sedan förvandlades till vår fiende igen. Året innan Sverige skickade ner stridsflyg för att hjälpa NATO att störta honom försökte den svenska regeringen att sälja krigsmateriel till den libyske diktatorn.

När Storbritannien allierade sig mot Sovjet mot Tyskland hade nazisterna ännu inte startat sitt folkmord. Hitlers offer hade visserligen dödat tusentals men Stalins politik hade redan kostat miljoner människor livet. Saddam Hussein begick sina värsta förbrytelser när han var en uppskattad allierad i Washington. När han startade sitt första anfallskrig – mot Iran – fick han ekonomiskt och militärt stöd av USA. När han använde giftgas mot sin egen befolkning skyllde USA mot bättre vetande på Iran. Röda Khmererna blev en uppskattad allierad till USA efter att de begått sitt folkmord.

Historien visar att massmördare kan vara våra vänner om de gör som de blir tillsagda är våra fienders fiender. Intressen sammanfaller uppenbart inte alltid med värderingar. Det är realpolitik.

George Bush den äldre lät Saddam Hussein sitta kvar i Bagdad eftersom han förstod att maktvakuumet utan honom skulle leda till något värre. Hans son trodde att USA var så mäktigt att han kunde strunta i de lokala maktförhållandena.

Idag har Irak en regering som representerar Iraks shiamuslimska majoritetsbefolkning. Demokratiseringen av Irak har lett till att det iranska inflytandet vuxit på bekostnad av det amerikanska. De flesta befäl i IS är tidigare officerare från Saddam Husseins armé som förlorade sina jobb efter den amerikanska ockupationen.

Realpolitik beskrivs ofta som cynisk men om Bush den yngre inte låtit sig styras så mycket av principer är det inte säkert att IS existerat idag. Man kan tycka att det varit omoraliskt att behålla Saddam Husseins officerare och statstjänstemän men om det hade förhindrat att den irakiska staten föll samman, och att IS uppstod kanske det hade varit värt det.

Kan vi verkligen bli av med både IS och den syriska diktaturen? Riskerar vi inte ett ännu större krig, där både Turkiet och Iran dras med, om väst beväpnar kurderna?

Politik är som Palme påpekade, att vilja, men att vilja handlar om att välja. Innan Iran blev en paria i västvärlden var det en av USA främsta allierade i mellanöstern. Nu när de bägge länderna ingått ett avtal om Irans atomenergiprogram och sanktionerna börjat lättas kan man ana att allianserna i området återigen kan komma att skifta. Iran och USA har alltid objektivt sett haft många gemensamma intressen. Och trots att USA varit allierad med Saudiarabien driver saudierna en politik, där de till exempel uppmuntrat sunnimuslimsk fundamentalism runt om i världen, varit skadlig för väst.

Mycket talar för att det är dags för drastiska alliansbyten igen i mellanöstern. Om det bara handlade om säkerhetspolitik hade det kanske redan hänt. Alla vinner på ökad säkerhet.

Men politik handlar också om makt, och det är ofta ett nollsummespel. Frankrike har till exempel kunnat sälja vapen till mellanöstern för 25 miljarder euro det senaste året och en förklaring är att Paris stöttat rika oljeländer politiskt mot USA:s nya Iran politik. En del av dessa vapenkontrakt hade annars automatiskt gått till amerikanska bolag. Av samma skäl är Israel emot ett närmande mellan Teheran och Washington. Det skulle göra Israel och hela regionen säkrare men eftersom det sker det också kan leda till mindre israeliskt inflytande i USA bekämpar man det.

torsdag, november 19, 2015

Motsatsen till terrorism

Flera miljarder människor har följt blodbadet i Paris. Utan modern informationsteknologi skulle attentaten bara drabba några tusen. Det är naturligtvis inte bomberna i sig utan den psykologiska tryckvågen terroristerna räknar med. Och att chocken ska mobilisera demokratiska stater att slå tillbaka mot muslimer på ett sådant sätt att dessa känner sig utsatta.

Men IS är inte enbart beroende av modern medier utan också av demokratiska och humanitära värderingar. Dess taktik är ganska snarlik Röda Arméfraktionens som hoppades provocera den västtyska regeringen att slå tillbaka så hårt att allmänheten skulle vända sig emot staten. IS attackerar den franska demokratin för att man tar den på allvar.

Terrorism kan bara frodas där det finns en viss frihet. I totalitära stater, som Nordkorea, är det lätt att lägga locket på. Terrorismen livnär sig av frihet och demokrati men friheten och demokratin försvagas när staten inför repressiva åtgärder mot IS. Övervakning, godtyckliga arresteringar, och militära insatser mot terroristfästen i främmande länder som drabbar civila undergräver demokratins trovärdighet. Samtidigt kan man kanske inte undvika att göra så. När man gjort sig av med diktaturerna i Irak och Libyen, och samtidigt i praktiken, mer eller mindre upplöst dessa stater, är det inte lätt att veta vad man ska göra.

Många muslimska terrorister i Europa komma från den ökända stadsdelen Molenbeek i Bryssel. Det är i praktiken ett getto. De flesta som åker ner till Syrien för att kriga, eller som utför attentat i Europa har en bakgrund av utanförskap och marginalisering. I likhet med en Anders Brevik eller Timothy McVeigh har de inga jobb eller inte mycket till jobb.

De flesta unga män utan framtidsutsikter är fredliga och hederliga men alla är aldrig det. De rekryteras ur samma befolkningslager som står för det mesta av de vanliga brotten. I det avseendet är terrorister lite som kackerlackor: de frodas i samhällets sprickor.

Kanske är problemet att vår förståelse av frihet och demokrati blivit för snäv. Kanske borde svaret på terrorismen vara dess motsats: mer och bredare demokrati.

Det långsiktiga svaret på terrorismen bör vara en politik som integrerar de marginaliserade. Europa måste bryta upp sina invandrargetton och återgå till den fulla sysselsättningens politik. Det förutsätter att man överger det nyliberala samhällsexperiment. Laga sprickorna. Utan bra jobb och verkliga möjligheter riskerar frihet och demokrati att uppfatta som tomma slagord.

måndag, november 16, 2015

Paris: blodbad och blodspengar

Blodbad i Paris. Sedan början av åttiotalet har det utförts över 4600 självmordattentat i över 40 länder med över 45 000 dödsoffer. De flesta i Irak eller Afghanistan. Men fenomenet är äldre än så. Under det första århundradet av vår tideräkning ska en judisk sekt ha utfört självmordsattacker mot judar som samarbetade med de romerska ockupanterna. I början av 1900 talet var terrorism ett ateistiskt och anarkistiskt fenomen.

Våld söker ofta sin mening i efterhand. Hundra år efter första världskriget är historikerna oeniga om vad som utlöste det. En inflytelserik grupp hävdar att det var en olycka. George Bush gav över tjugo olika skäl till att han invaderade Irak. När en amerikansk general, på sjuttiotalet, frågade 173 kollegor varför USA krigade i Vietnam svarade 70 procent att de inte kunde förstå det övergripande syftet. Kan historiker komma fram till ett rimligt svar om de som fattade beslutet och utförde krigen själva inte vet?

På ett sätt är attentaten i Paris svallvågor från det syriska inbördeskriget som Frankrike deltar genom sitt bombflyg. Islam är dock inte mycket till förklaring till terrorism som fenomen. Varken Anders Brevik eller Timothy McVeigh var muslimer. Det enda de verkar ha gemensamt är att de saknade bra jobb. I länder där en stor del av alla unga män inte erbjuds mycket till framtid kommer det alltid att finnas de som lockas att döda och dö. I den meningen liknar terrorism vanliga våldsbrott.

Västvärlden har hjälpt till att störta diktaturer i Afghanistan, Irak och Libyen. Men i stället för demokrati har anarki brett ut sig. Nu utspelar sig samma sak i Syrien. Samtidigt som Frankrike bombar IS har man sålt vapen för 25 miljarder euro bara det senaste året till stater i regionen som stödjer den radikala oppositionen i Syrien. Det är blodspengar: lika surrealistiska affärer som när man höll på att sälja hangarfartyg till Ryssland, innan Moskva lät ockupera Krim.

Se också Gemensam

onsdag, november 11, 2015

Socialen talar i egen sak

Varför inte halvera socialbidragen? Socialen försöker skrämmas för att behålla "sina" pengar. Men Socialen kan ju inte lösa alla problem i Sverige.
Eller: Varför inte halvera utbildningsbudgeten? Skolverket försöker skrämmas för att behålla "sina" pengar men skolverket kan inte lösa alla problem i Sverige.

Skolverket målar upp ett skräckscenario där färre barn får gå i skola. Det skulle vara allvarligt om så var fallet. Men det är ohederligt av ansvarig myndighet att använda små barn som retoriskt slagträ för att förhindra nedskärningar i den egna verksamheten. Särskilt när det finns en osäkerhet kring hur effektivt skolbudgeten används.

Eller läs Tove Mellgrens original i Kristianstadsbladet.

http://www.kristianstadsbladet.se/ledare/sida-talar-i-egen-sak/

tisdag, november 10, 2015

Godhet med horn i pannan (2)






I den här videon blandar Carolin Dahlman, Kristianstadsbladets politiska redaktör, ihop flera frågor som inte har något med varandra att göra.

1. Huruvida markockupationen i Malmö var acceptabel.
2. Om kommunen har skyldighet att hjälpa ockupanterna.
3. Om det är gott att hjälpa folk i nöd i allmänhet med privata gåvor eller offentlig hjälp.

Oavsett vad man tycker om de första två frågorna så har det inget med den principiella frågan i punkt tre att göra. Godhet och juridik är dessutom två olika saker. Allt som är lagligt är naturligtvis inte gott och allt som är gott är inte lagligt.

Jean Valjean i Victor Hugos roman Les Miserables, som stal en limpa bröd åt sin svältande syster och hennes barn, dömdes till straffarbete för det. Att det kanske var korrekt juridiskt hindrar inte att straffet också var djupt omoraliskt. Straffet var ont, brottet i sin kontext, en god handling. Att Sverige inte har juridisk skyldighet att hjälpa marginaliserade romer från Östeuropa, och att Sverige inte kan hjälpa alla i hela världen har inget med den principiella frågan om vad som är godhet att göra.

Det är nog bara i punkt tre som vänstern är ganska enig. Såvitt jag vet är även allianspartierna för en progressiv beskattning. Man kan vara oenig om procentsatsen men är enig om principen. Men för nyliberaler som anser att skatt är stöld så blir ju alla former av offentlig service automatiskt en slags omoralisk häleriverksamhet.

Att godhet handlar om att hjälpa andra människor, både privat och via det offentliga, är inget vänsterpåhitt. Jesus och andra religionsstiftare menade inte att det godaste en människa kunde göra var att starta ett företag. Tanken att egenintresset är den enda verkliga altruismen är ett ganska nytt påhitt som ganska få människor köper. Att det finns ett moraliskt värde i arbete är en fråga vid sidan om. Det finns inte heller något motsatsförhållande i att arbete och förespråka en omfördelande välfärdsstat.

Se också Godhet med horn i pannan

Antecknat om friheten (1)

Vem är emot frihet? Benito Mussolini hörde till den lilla skaran som hade principiella invändningar. ”Frihet var okey för grottmänniskor men civilisation innebär en progressiv minskning av den personliga friheten” hävdade han.

Men de flesta håller säkert med om att friheten från förtryck och våld hör till ordets centrala aspekter. Den så kallade negativa friheten är kärnan i denna liberala syn. Friheten är alltså något som måste modereras för att inte vändas till sin motsats. Motsatsen till frihet är inte förbud eller regler utan obegränsad frihet. I ett laglöst samhälle kan de starka döda eller förslava de svaga. Lagen befriar, obegränsad frihet förslavar.

Så är det även med den så kallade marknaden. Den blir inte friare utan lagar och regler utan upphör i praktiken att existera. Utan någon form av myndigheter som övervakar kommer marknader i bästa fall föra en marginell tillvaro.

Idéhistoriskt kan man spåra den negativa friheten till adelns motstånd mot monarkins vålds och skattemonopol. Det är därför som liberaler ofta har svårt att se att enskilda individer, i ojämlika samhällen, kan minska andra individers frihet utan att begå våldshandlingar.

Den positiva frihetstraditionen menar att man även måste inkludera materiella rättigheter. Att till exempel vara undernärd eller analfabet minskar naturligtvis friheten. En skattefinansierad offentlig sektor ökar därför friheten i samhället.

Högavlönades frihet kan ju minska om en del av deras inkomster går till andras bans skola, i stället för ett extra hus, men den totala friheten ökar. En klassisk invändning från de välbeställdas ideologer är att omfördelning egentligen minskar friheten genom att förstöra initiativkraften från de sämre bemedlade. Forskning tyder på att de har fel i det (Se till exempel Eduardo Porters artikel i New York Times: Dissecting a myth about welfare, 15/10 2015).

Ett annat problem som gör begreppet svårt att begripa är vanan att utgå ifrån individen. Metodologisk individualism är grunden i neoklassisk nationalekonomisk teori. Samtidigt är det omöjligt att förstå människors beteenden isolerade från samhället och familj.

Människor äter till exempel mer mat ju fler som delar en måltid. De enskilda individerna fattar ett beslut om att äta en viss mängd mat, i de flesta fall utan att veta vad som ligger till grund till beslutet. Den som känner till fenomenet skulle kunna påverka ätandet genom att begränsa eller öka antalet personer som hen äter med. Men detta är återigen mer en teoretisk frihet än en praktisk.

Man kan kanske till exempel välja att inte bilda familj men det är inte lika enkelt att sedan välja att inte äta med den. Man skaffar inte vänner med baktanken att det kommer att påverka ens matvanor. Val kan ofta inte ses isolerade utan får ofta konsekvenser som påverkar vår praktiska frihet i en rad andra frågor.

måndag, november 09, 2015

Godhet med horn i pannan

Vänstern har ”monopol på definitionen av godhet” skriver Kristianstadsbladets ledarskribent Carolin Dahlman idag under rubriken ”Nej, vänsterns godhet är inte god”. Högern har en bättre syn. En person som startar ett företag är godare än den som skänker en slant till behövande. Och den som går till jobbet är mer solidarisk än den som demonstrerar.

Flyktingkrisen är i första hand en ekonomisk fråga, men om man som Carolin Dahlman varnat för att flyktingar kan ta ditt hus eller dina pengar så ”växte det tydligen horn i pannan på mig”. Man kan undra om Carolin Dahlman hört talas om kristendomen som (i likhet med alla andra religioner) hävdar att det är godare att ge än att samla rikedom på hög. Jesus Matteus 19:20: ”Vill du vara fullkomlig, gå då och sälj vad du äger och ge åt de fattiga. Då ska du få en skatt i himlen.”

Kanske räknar hon Jesus till ”vänstertokstollarna” som vänder upp och ner på människans naturliga känsla för vad som är gott.

torsdag, november 05, 2015

Om teoretiska bananer

Det finns bananer som produceras under mer etiska och rättvisa former än andra. Det kan till exempel handla om lönenivåer och om de anställda erbjuds utrustning som skyddar dem mot eventuella bekämpningsmedel som används. Få konsumenter har tid och möjligheter att ta reda på hur det förhåller sig. Men detta kan civilsamhället, i form av organisationer som Fairtrade hjälpa till med. Varor som uppfyller organisationens krav kan få en produktmärkning. Det handlar om en form av konsumentupplysning.

Correns Maria Björk Hummelgren tycker dock inte om den här praktiska metoden. Hon kallar verksamheten för ”särbehandling” och formulerar i stället ett alternativ:

”Vad som istället vore rättvist är frihandel. Frihandel utan tullar och subventioner som gör att rätt sak odlas på rätt plats och säljs till rätt pris. Det skulle gynna bönder och konsumenter över hela världen.”

I stället för att man tittar på hur en banan, och andra varor tillverkats, föreslår hon alltså att problemen kommer att lösas med hjälp av en utopisk teori. Sannolikheten att total frihandel verkligen kommer att införas är närmast noll. Och eftersom det aldrig funnits en värld där det rått sann frihandel, och ingen produktion subventionerats, - lika lite som det funnits en värld där man inte kunnat ifrågasätta hur rättvis förhållandena på arbetsmarknaden varit – kan man undra varför någon tror att frihandel skulle vara en universallösning. Varför skulle missförhållanden i bananproduktionen i Centralamerika försvinna om alla tullar och subventioner i världen också försvann? Bara den som snöat in på nationalekonomisk teoriers mer ideologiska sida kan bli så verklighetsfrånvänd.

fredag, oktober 30, 2015

Sandbergs mattematik

Sverige är för generöst med biståndsmedel resonerar Nils Eric Sandberg i Kristianstadsblad. Argumentet är att Saudiarabiens bistånd bara är 48 procent av vårt. Och så förklara han att de har mer olja än Sverige. Mer relevant i sammanhanget är kanske att Sverige är ett rikare land än Saudiarabien vars BNP per capita bara är 43 procent av den svenska. Det betyder att de redan idag är generösare än vi är.

Det finns många framstående ekonomer som menar att även investeringar kan ökas genom att staten spenderar lånade pengar på konsumtion. Det kallas multiplikatoreffekten och lärs ut på grundkurser i nationalekonomi. Ekonomer är mer oense om effektens storlek än att den existerar.

torsdag, oktober 29, 2015

Åsiktsproduktion och egenintresse


Bild: Esteban Saldana Rodriguez


Egenintresset är den drivande kraften i samhället om man ska tro nationalekonomisk teori. ”Det är inte av slaktarens, bryggarens eller bagarens välvilja vi förväntar oss vår middag, utan av deras omtanke om sitt eget intresse.” skrev Adam Smith. Det ligger något i det även om det finns en del tecken på att det inte är hela sanningen. Det finns som bekant också studier som visar att de som pluggat ekonomi blir mer egoistiska än andra.

Men om det är egenintresset som styr, varför utgå ifrån att ekonomer är ärliga när de kommer med råd om hur samhället bör utformas? När bagaren säljer bröd är det normalt sett brödätaren som betalar. Bagaren har ett ekonomiskt incitament att göra ett bra jobb, och inte fuska för att behålla sin kunds förtroende. Så är det ofta inte med ekonomers råd. Aktiefonder tar som regel en del av kundens totala kapital. De får betalt oavsett hur bra eller dåliga de hanterat kundernas pengar. Få människor är dessutom lika duktiga på att bedöma kvalitén på sina aktiefonder som på en limpa bröd. Ett skäl till detta är att bageribranschen inte är beroende av konjunkturer och tur på samma sätt som ekonomisk rådgivning.

Opinionsbildningen fungerar inte heller som exemplet med Adam Smiths bagare. En stor del av de ekonomer som yttrar sig i media är avlönade av någon av näringslivets tankesmedjor. Gabriel Heller Sahlgren som ibland presenteras som skolforskare är en av dessa. I själv verket är han ekonom och knuten till en näringslivsfinansierad tankesmedja. Tar man ekonomisk teori på allvar så kan man inte förvänta sig att de kommer fram till något annat än det som gynnar deras arbetsgivare och egna intressen.

Dagstidningarna finansieras till 70-80 procent av näringslivet via annonser. Tidningar som är beroende av annonser från till exempel mäklare och livsmedelsbutiker har inget egenintresse av att granska deras verksamhet närmare. Tidningar säljer läsarna, eller i alla fall deras uppmärksamhet, åt andra kommersiella bolag. Det är inte tidningen så mycket som tidningsläsarna som är deras produkt. Media har naturligtvis inte heller intresse av att undergräva sitt eget förtroende genom att i efterhand granska sin egen verksamhet.



onsdag, oktober 28, 2015

Vilse i pannkakan

Nu talar även socialförsäkringsminister Annika Strandhäll om höjd lägsta åldern för pensionsuttag med ett eller två år. Vi lever längre så varför inte också förlänga arbetslivet? Även många som tycker illa om idén brukar erkänna att det finns en viss logik i den. Själv är jag skeptisk.

Poängen med att arbeta är produktionen, inte arbetet i sig. Det viktiga är inte hur många som skördar potatis utan hur många potatisar som kommer upp ur jorden. Att nästan ingen numera jobbar inom jordbruket i Sverige har inte lett till hungersnöd. Och i många länder där majoriteten fortfarande är jordbrukare är det ofta knapert med mat. Att allt färre jordbrukare försörjer allt fler är inget tecken på nöd. Tvärtom. Så är det naturligtvis också inom industrin och tjänstesektorer. Av samma skäl är det meningslöst att räkna hur många yrkesverksamma det går per pensionär.

BNP per capita i Sverige har ökat från runt 100 000 kronor 1950 till över 350 000 kronor i fasta priser. Allt talar för att välståndet kommer att fortsätta att öka rejält även i framtiden. Samtidigt som den faktiska arbetstiden fortsätter att minska. 2012 jobbade de som hade jobb bara 30, 6 timmar i veckan i snitt enligt SCB. Delar man de arbetade timmarna med alla som är mellan 20 och 64 år blir den faktiska arbetstiden betydligt lägre.

Det viktiga är inte att jobba länge eller hårt utan smart. Och ju mindre billig arbetskraft det finns att tillgå, desto snabbare sker rationaliseringen och effektiviseringen. Idag är lönekostnaden för att tillverka en ny bil bara tio procent. Forskning och utveckling, material, energi, reklam och management står för 90 procent av utgifterna. Fabrikerna töms på arbetare, och ersätts av robotar. Robotiseringen runt om i världen ökar nu dramatiskt i många branscher. Dels för att industrirobotarna klarar av allt fler typer av arbetsmoment, men också för att priserna på dem hela tiden sjunker.

Om man satsade på ”enkla jobb” – den nya eufemismen för låglönejobb, skulle det kanske fortfarande vara billigare att anställa diskare än att ha diskmaskiner, och biljettförsäljare på SJ i stället för biljettautomater. Dessa människor får nu möjlighet att göra något mer kreativt med sina liv.

Finansieringen av framtidens pensioner är inte ett ekonomiskt problem utan administrativt och politiskt. Frågan är också hur man organiserar ett samhälle där allt fler unga människor inte heller behövs i arbetslivet.

Hela debatten får mig att tänka på Staffan Westerbergs surrealistiska och barnprogram Vilse i pannkakan. Den handlar om en pojke som fantiserar om att hans pannkaka är bebodd av märkliga varelser i stället för att äta upp den. I ett avsnitt kommer Storpotäten med vad som i praktiken är en ideologisk programförklaring. Han säger sig vilja äta mer och mer potatisar så att han kan bli större, starkare, skaffa ett större potatisland ”och ännu större potatisar som jag kan äta och bli ännu större och starkare och då ska jag stoppa Vilse i min ficka.” Ytterst handlar det om människan är till för ekonomin, eller ekonomin är till för människan.

torsdag, oktober 22, 2015

Barnkorståget

En trettonåring knivhugger en annan trettonåring. En ung kvinnlig student knivhugger en man. En bilist kör in i en folksamling. Andra attacker utförs med skruvmejslar. Det är ett trottoarkrig. Tonårstjejer vid brinnande bildäck kastar sten på militären.

Historien fortskrider med hjälp av hushållsknivar och enkla verktyg. En handfull dödade israeler skapar rubriker över hela världen. Det hela får mig att tänka på barnkorståget: en myt från tolvhundratalet om hur tiotusentals barn i Europa försökte ta sig till Jerusalem för att ”befria” det heliga landet.

Det är inte händelserna i sig som skapar rubrikerna utan de berördas grupptillhörighet. Om ett barn dödas måste opinionsbildare som regel veta dess etniska identitet för att fastställa hur de ska förhålla sig till det. De faktiska omständigheterna är aldrig lika viktiga. Israelisk militär dödar regelbundet ett stort antal palestinier varje år men under de perioder då inga israeliska liv tas spelar konflikten en undanskymd roll.

Palestinier som dödas för att de går för nära någon barriär eller för att de kastat en sten är inga riktiga offer. Eller så är deras död misstag man inte behöver uppehålla sig vid. En israelisk polis som skjuter ihjäl en judisk israel för att denne kastat en sten skulle naturligtvis vara en skandal.

De nya oroligheterna skakar om identitetstänkandet. I alla fall för stunden. När små barn och unga tjejer attackerar både civila israeler och militären utmanas invanda föreställningar. Det är hatpropaganda och antisemitism som ligger bakom menar Israels advokater. Man måste fördöma.

Sätter man höns i för små burar börjar de hacka på varandra eller sig själva. Samma sak händer naturligtvis med människor. Palestinierna har behandlats som undermänniskor man kan hålla instängda och det får konsekvenser. Det palestinska ledarskapet på Västbanken har samarbetat pacifistisk med Israel i tio år utan att kunna visa upp något för det. Det konstanta våldet i Gaza fick i alla fall Israel att ta bort sina bosättningar. På Västbanken och i Jerusalem har Israel belönat den palestinska myndigheten för dess samarbete med att låta bygga fler bosättningar.

Det är mot den bakgrunden som man ska förstå att en trettonåring palestinier knivhugger en jämnårig israel. Våldet har en orsak och ett syfte. Även om det kanske inte alltid klart för aktörerna. Man kan moralisera och säga att trettonåringen och de unga tjejerna kunde ha gjort ett annat val. Så gör man ofta när det gäller kriminalitet i största allmänhet. De flesta palestinier kastar ju inga stenar så varför avstår inte alla från att göra det?

Men sambandet mellan våldet och ockupationen är statistisk precis som sambandet mellan tobak och cancer. Det finns inget direkt kausalt samband mellan rökning och cancer men alla rökare har en förhöjd risk att drabbas. Barnen lyssnar varken på sina föräldrar eller president Abbas. De reagerar inte på ord utan sin livssituation.

Israel är ett slående exempel på att Hegel hade rätt när han påpekade att allt innehåller fröet till sin egen motsats. De allt fler israeliska bosättningarna som omöjliggjort en Palestinsk stat kommer i praktiken också leda till att Israel inte kan överleva som en judisk stat. Israel skulle bli ett säkert hemland för judar har i praktiken blivit den farligaste platsen i världen att i leva i för judar.


publicerad i finska Arbetarbladet
Bild av Banksy, Ericailcane, Faile, Swoon et al, hämtat från Urban art association.

Endast propagandan är sann (2)




Det här är inte Adolf Hitler. Alla vet naturligtvis att det finns en skillnad på bilder och det de representerar men hur ofta gör vi en sådan distinktion i praktiken? Faktum är att nästan all politisk och historisk kunskap vi har om världen kommer till oss i form av foton, film, kartor eller andra former av representationer. Detta foto hör till en serie bilder för privat bruk som Hitlers personliga fotograf Heinrich Hoffman tog 1925. De visar hur den blivande diktatorn övade olika uttryck framför spegeln.



Bilden ovan är inte ens ett foto på den blivande diktatorn utan ett montage. Det är en posters som gjordes till valet 1932. Ett huvud som svävar fritt mot en svart bakgrund. Ett enda ord. Det är banbrytande enkelt och avskalat. Bilden är manipulerad och man kan kalla det lögnaktig men verkligheten vore ofullständig utan den. Eller rättare sagt: verkligheten är i hög grad skapad av den här typen av tillrättalagda bilder. Det sätt som Hitler och andra politiker strävar efter att framställa sig själva blir ofta mer verklig än det man eventuellt hade kunnat se utanför bilden. Att Hitler inte var den övermänniska som han framställde sig som ändrar inte det faktum att miljoner tyskar och även många icke tyska antinazister höll det för möjligt. Hitler som absolut auktoritet blir därmed en del av vår socialt konstruerade verklighet. I den meningen kan man säga att endast propagandan är sann.





I den här svartvita animerade kortfilmen från 1942 som producerades av Warner Bros. framträder Hitler som en anka och Mussolini som en gås. Den är ett lyckat exempel på anti-auktoritetspropaganda. Precis som Picassos målning Guernica från 1937, som på ett abstrakt vis sägs skildra tyskarnas bombning av den basiska staden Guernica förmedlar den en sanning som mer realistiska avbildningar inte alltid når upp till. En tysk officer som såg bilden i Picassos lägenhet i det ockuperade Paris ska ha frågat: ”Har du gjort den här?” Varpå Picasso ska ha svarat: ”Nej, du gjorde det”.

onsdag, oktober 21, 2015

Bara propagandan är sann

Kanske är Bernie Sanders den enda verkliga människan bland de demokratiska presidentkandidaterna. Alla andra har en viss värdighet i sitt kroppsspråk. De utstrålar det lugn som man förväntar sig av en blivande president. Sanders är upprörd, ryckig och talar kanske lite väl hetsigt om hur storbankerna suger ut medelklassen och styr över Washington. Trots det eller kanske på grund av det ligger han högt i opinionsundersökningarna. Sanders har sin egen stil. De övriga har tränat på att uppträda presidentvist. De är politiker med skådespelarambitioner. Hillary Clinton verkar vara den som bemästrar detta bäst. De flesta andra kandidater ser bara stela och charmlösa ut. Clinton nickar dessutom instämmande till det mesta Sanders säger, även när hennes egna förslag skiljer sig från hans.

Clinton och Sanders är tvåspråkiga. De talar både med munnen och kroppen. Hillary Clinton har inte den naturliga karisma som sin man, Bill, men träning har gjort henne till en av USA skickligaste skådespelare.

Alla vet att det finns en skillnad på bilder och det de representerar men hur ofta gör vi en sådan distinktion i praktiken? Faktum är att nästan all politisk och historisk kunskap vi har om världen kommer till oss i form av foton, film, kartor eller tryckta texter. Det är arrangerade urval. Och bakom dessa urval finns alltid intressen.

Man kan den redigerade verkligheten lögnaktig men världen vore ofullständig utan den. Verkligheten är till och med ofta skapad av den här typen av tillrättalagda eller lögnaktiga bilder. Världen är komplex men vem som helst kan tillägna sig myter och agera utifrån dem. Det sätt som Hillary Clinton eller Donald Trump strävar efter att framställa sig själva blir ofta mer verklig än det man eventuellt hade kunnat se utanför bilden.

Den republikanske presidentkandidaten Donald Trump representerar den senaste höjdpunkten i denna utveckling som inte är ny. Franklin D. Roosevelt förlorade i stort sett förmågan att gå redan på tjugotalet men hur många bilder finns det på honom i rullstol? Roosevelt var uppenbart duktig på att kontrollera bilden av sig själv. Ronald Reagan, skådespelaren som blev politiker, arrangerade sitt presidentskap som om han aldrig lämnat filmstudion. George Bush den yngre drev det hela ännu längre när han lät producera sådana händelser som ”befrielsen” av Jessica Lynch. Vita Husets cineaster var direkt inspirerade av Hollywoods reality TV när de filmade hur marinkårssoldater stormade ett irakiskt sjukhus och räddade den unga kvinnan som ingen höll fängslad. Därför bör man kanske inte vara särskilt förvånad om ett reality TV team, med Donald Trump i spetsen, nu försöker ta över Vita Huset.

Varför förhålla sig till de oredigerade Hitler, Clinton eller Trump? Det är bara i sina roller som de är historiska eller politiska aktörer. De bilder de skapat hör till vår socialt konstruerade verklighet. I den meningen kan man säga att endast propagandan är sann.

tisdag, oktober 20, 2015

Fottvätt


Muslimsk fottvätt, på Manillas internationella flygplats, Ninoy Aquino. Antar att det också finns på andra håll världen men aldrig sett det. Frågan är om det inte borde ha förlagts till ingången av ett bönerum i stället för toaletterna men men...

måndag, oktober 12, 2015

Vem vann kriget?


Bönerum på flygplatsen i Taipei. (Svastikan användes som en buddistisk symbol långt innan nassarna lånade den.)

torsdag, oktober 08, 2015

Sett ur ögonvrån

Sjuksköterskan i den skumma baren i Shinjuku börjar prata efter att hon spillt öl på mig. Hon ställer samma fråga som många andra. ”Det kan inte vara lätt att vara japan!” svarar jag alltid. ”Men tycker du inte att vi japaner är underliga?” frågar hon igen. Dagen innan utbrast svenske Martin, som bott i Tokyo i tio år, och har barn med en japanska: ”Jag kommer aldrig att förstå hur de tänker”.

Att japaner är udda har varit ett genomgående tema sedan västerlänningar började skriva reserapporter om landet på 1600 talet. Dessa öbor gör allt tvärtom sades det. Idag får man till exempel ofta röka inomhus, men inte på uteserveringar. Men det finns en viss logik i det. Inomhus är privat: ute hör till det offentliga.

Japaner brukar diplomatiskt beskrivas som konformister. Myror säger rasister. Med en genomsnittlig IQ på 105 – en bra bit över svenskars och andra västerlänningars resultat – men utan några originella tänkare. Japan är en ledande tekniknation men knappast något av landets många universitet kvalar in bland de hundra bästa i världen när det gäller samhällsvetenskap.

Japaners hjärnor fungerar annorlunda än andra människors professor hävdar Tadanobu Tsunoda som själv är japan. Vokalerna gör att japanskan processas i den högra, emotionella hjärnhalvan, i stället för den vänstra, där det logiska tänkandet sker. Tsunoda påstår att detta leder till att japaner inte kan skilja på argument och känslor så bra.

Oavsett vad man tror om det så finns det många studier som visar att språk påverkar självförtroende och beteende. Själv har jag en tendens att avbryta folk mer när jag talar franska eller spanska än svenska (Finnar är kända för att kunna tiga på två språk). Japaner som talar engelska uttrycker sig ofta mer direkt och odiplomatiskt än på sitt modersmål. När jag gick åt fel håll på Tokyos flygplats, Narita, vrålade en anställd no! efter mig. Hans kroppsspråk sa pucko. På japanska finns det ett halvt dussin uttryck man ofta använder i stället för nej, och ofta börjar man med att bocka och säga ursäkta. Upphör japaner att vara japanska när de talar främmande språk?

En annan teori är att det är skrivtecknen som gett upphov till det man uppfattar som japanskt. Fonetisk skrift behandlas i den vänstra hjärnhalvan men Kanji, de kinesiska tecknen, i den högra. Fast det är ofta svårt att isolera kultur från språk. En del forskare har kommit fram till att asiater har ett mer holistiskt tänkande än folk i väst. Men asiater som växer upp i USA tänker inte annorlunda än amerikaner även om de talar och läser sina föräldrars språk.

Är japaner kanske en slags korsikaner? Deras kultur har i alla fall uppkommit i en liknande geografi. En önation där folk levt i skilda dalar. Historiskt sett har man varit dubbelt isolerade: från resten av världen av hav och från varandra av berg. Det skapar sammanhållning med den egna gruppen och misstänksamhet mot främlingar.

Men det finns en stor skillnad. Bevattningsanläggningar för risodling krävde inte bara samarbete, utan också konsensus, eftersom en enda missnöjd individ lätt kunde sabotera allt. Den begränsade ytan gjorde också att man inte kunde odla upp ny mark vid konflikter. Vete och potatisodlare på kontinenterna var mindre beroende av andras goda vilja. En japansk professor, Takeshi Ishida, menar att detta gett upphov till att Japan integrerat konformitet och konkurrens. Det som fungerade bra för risbönder har också gjort Japan till världens tredje största ekonomi.

De grupper där samarbetade inte fungerade bra blev utkonkurrerade av grupper där man höll ihop. Har gener som predisponerar folk för egoism och individualism gått under?

Dagens Tokyobor verkar i alla fall vara andliga ättlingar till dessa risbönder. Den unga kvinnan bredvid mig på fiket lämnar sin dator och försvinner in på toaletten en lång stund. Jag ser det gång på gång: man lämnar sina värdesaker i offentliga lokaler, eller till och med på uteserveringar, utan att ens be någon främling att hålla ett öga. Enorma plånböcker sticka upp ur männens bakfickor. Tokyo kunde vara ficktjuvarnas paradis, men det tycks inte finnas några.

Ni japaner är som troll säger min franska halva, som gillar att provocera, till den ölskvalpande sjuksköterskan. Så länge man ser trollen ur ögonvrån är de tydliga. Men så fort man tittar direkt på dem ser man plötsligt bara underligt formade stenar eller skuggor. Tittar man direkt på en japan ser man bara en människa som kan bete sig lite olika beroende på ålder, utbildning, kön och annat.

Väldigt mycket av det som ses som Japanskt historiskt sett har mycket lite eller inget med dagens Japan att göra. Både den självvalda isoleringen och imperiebygget är över. Vad har dagens pacifistiska japaner gemensamt med trettiotalets aggressiva nationalister? Det Japan som hade dödstraff för japaner som reste utomlands och kom tillbaka, eller lärde ut japanska till utlänningar, har kanske större likheter med Saudiarabien än med dagens Japan där ingen tycker att det är konstigt om en japanska dricker för många öl med turister. Jag vet inte vad det är att vara finsk eller japan. Men det är något, en ständigt föränderlig social och historisk konstruktion. Det är en verklighet som främst kan observeras ur ögonvrån.

Bilden föreställer 9hour capsule hotel på Narita









Sent from my iPad

torsdag, oktober 01, 2015

En skylt i Tokyo

Första gången jag skulle till Bondegatan på söder i Stockholm hade jag svårt att hitta. Vi kan säga att det var kartans fel. Den var från 1940 talet, och vissa gator har tydligen flyttats sedan dess.

En gång när jag skulle ta tåget från Nürnberg till något ställe, och byta tåg någonstans, slutade det med att jag rullade in på samma station jag lämnat någon timme tidigare. Jag bytte tåg på rätt plats, och vid rätt tidpunkt; sånär som tre minuter. Jag skulle vilja säga att det var Joseph Goebbels fel. Det var ju hans dagbok som gjorde mig ouppmärksam. Han har inte slutat ställa till elände.

Även om mina logistiska färdigheter förmodligen är under genomsnittet brukar jag alltid komma fram. Jag undviker att åka i sista minuten.


I Tokyo har jag konstigt nog inte haft några svårigheter trots att de flesta gator inte ens har namn, och att min japanska kanske är på en tvåårings nivå. Nu promenerar jag visserligen ofta på måfå utan mål, vilket definitionsmässigt gör det omöjligt att gå fel, men sen ska jag ju hem igen, och det går förvånansvärt lätt. I Europa finns det sällan skyskrapor man kan orientera sig efter. I Japan är dessutom skyltningen och informationen så välorganiserad att det till och med är svårt för mig att gå fel. Var man än hamnat i de enorma varuhusen finns det nästan alltid en skylt inom synhåll. Enligt en kompis som bor här finns det på vissa tunnelbanestationer en förbudsskylt som föreställer en man som tar en kvinna på brösten.

På snabbtåget från flygplatsen finns det stora skärmar överallt som talar om var man är, namnet på nästa stopp, och vilka byten man kan göra där. All information upprepas i det oändliga i högtalare på engelska. Tunnelbanan är lika övertydlig. Dessutom finns det alltid personal att fråga på stationerna.

Attityden är inte riktigt som i till exempel Paris. En gång när jag frågade en förbipasserande åt vilket håll Seine låg fick jag till svar: ”Ja, vad tror du?”. Japaner som inte kan ett ord engelska är villiga och kapabla att med några gester förklara precis hur man ska gå. Ingen verkar det minsta besvärad. Kanske för att de själva ofta fråga om vägen. Tokyoborna brukar också fråga polisen. Det verkar vara deras huvudsakliga arbetsuppgift. I den mån det begås några brott lär polisen vara i maskopi med skurkarna, så de har all tid i världen.


På fula Tokyo Station, där 3000 tåg om dagen passerar, finns det en enorm interaktiv karta som ser ut som rekvisitan från någon science fictionfilm. Japan är genial på information. Jag undrar hur Tokyoborna skulle reagera om kollektivtrafiken, som i Nice, informerade om flyttade linjer genom att sätta upp en liten handskriven lapp på baksidan av busshållplatsen.

onsdag, september 30, 2015

Ett handfat i Tokyo



Tvål från vänstra övre röret. Vatten från det högra. En lufttork finns i handfatets nedre, mittersta del. Små illustrationer gör det svårt att missförstå. Det är bara att sträcka fram händerna om man är osäker. Allt kontrolleras av rörelsedetektorer. Alla handfat är inte så här moderna men många är det. Alla toaletter verkar vara det. Även små billiga ställen har hypermoderna och extremt rena toaletter. Med massa tekniska finesser som bakgrundsljud, uppvärmd toalettring, bidé funktion, och gud vet vad. Tyvärr eller kanske lyckligtvis går de sällan igång automatiskt, utan man måste trycka på rätt knapp. Det här är det enda landet där jag behövt fundera på hur man spolar. Men om man tvekar för länge kan toaletten ibland göra det själv.

Under andra världskriget förklarade en del amerikanska psykologer attacken mot Pearl Harbour med att japanerna pott-tränats på fel sätt av sina mödrar. Detta gjorde dem retliga och aggressiva sa de. Dagens japanska pottor kommer förmodligen med instruktionsbok, inbyggd TV, eller något annat som lugnat de små. För Japan är ju pacifistiskt numera.

En av de ideologierna bakom den japanska imperialismen skrev på trettiotalet en artikel om vikten av att bygga rena moderna toaletter. Han hade varit i USA och blivit imponerad. De japanska dassen ska ha varit fruktansvärda på den tiden. Hygien i all ära men det verkliga syftet var att projicera bilden av Japan som ett modernt och mäktigt land. Han ville imponera på resten av Asien. Om nivån på toaletterna är måttstocken är Japan idag vida överlägset något annat land.

torsdag, september 24, 2015

Tystnadens rike

Ljudet av knäckta fingrar hörs från andra änden av tunnelbanevagnen. Sen blir det återigen helt japanskt. Folk mellan sju och sjuttio stirrar på sina mobiltelefoner eller slumrar. Ingen skulle drömma om att ens viska i sin telefon.

Ett kapselhotell i Shinjuku. Kunde ha varit på ett rymdskepp i en science fiction film. För dem som inte lider av cellskräck. För dem som gillar att vara tysta och tystnad i stora grupper. För dem som kan hålla stora avstånd på små ytor. På planeten Japan där gatorna är smockfulla men folk ändå mirakulöst lyckas undvika att stöta till varandra.

Sen eftermiddag i Rikugien Gardens. Organiserad spontanitet så långt ögat kan se. En del spelar bollsporter, andra övar något instrument. Några har tagit med egna överkast till parkbänkar. En vit mans terrier gläfser och jagar med entusiasm en boll. Men japanernas hundar är nästan lika mycket självkontroll som blindhundar.

En labrador pissar mot en ett träd på trottoaren: matte sköljer rent med vatten från en flaska. Det ska vara en vanlig scen. ”Jag har sett folk torka hunden där bak med toapapper” säger min svenska kompis N som jobbat här sedan något år. ”Titta där” säger M som bott här tio år, och nickar åt ett par som rullar omkring en barnvagn med en uppklädd bulldogg. ”Det finns fler hundar än barn under 15 i Japan” lägger han till.


”Min sambo säger nästan inget på hela dagen till mig. Hon säger inget men menar något. Och när hon väl öppnar munnen gäller det att läsa mellan raderna. Så är det också i traditionell japansk musik och poesi”, säger min gamla kompis som levt med en japanska i över femton år nu. Tystnaden sägs skapa sammanhållning. Man visar respekt genom att inte inkräkta på andras tystnad.

måndag, september 14, 2015

Tåget till framtiden

Perrongen i Hamburg är full med flyktingar. Det är förvånansvärt välorganiserat. De vill till Norden. Tysk organisationsförmåga väcker ofta min beundran. Hur kunde de förlora kriget, frågar jag mig ständigt. Hur kan Tyskland låta dessa flyktingar ta tåget till Danmark undrar en danska upprört? Det finns ju EU regler. Den danska polisen kommer att ta dem vid gränsen, säger hon.

En kille från Afghanistan har lyckats klämma in sig i bagageutrymmet mellan två säten. Han har plats 66,5 säger jag till den unge syrier som sitter bredvid mig. Han vill till sin bror som fått visum i Finland. De flesta verkar vara från Syrien. De är ganska välklädda. Många pratar hyfsad engelska och några har råd att äta på färjan. Förmodligen hör de till den syriska medelklassen. Många är nervösa. En professionell och gemytlig dansk polis med psykologisk skärpa tar alla av tåget så fort vi anländer till Rödby.

Tyskland har tagit emot 800 000 invandrare och flyktingar på ett år. Ändå minskar befolkningen. En kontinent utan barn till flyktingar utan land. Det är en hjälp med en uppenbar baktanke.

Debatten kring invandringen handlar ofta om nyttan och kostnader. Bokföring. En kille från Kenya som doktorerat i medicin i Linköping frågade mig för några år sedan varför han var tvungen att åka hem när så många analfabeter får stanna.

Doktorn fick mig att tänka på något en kompis brukade säga när vi pluggade i början av nittiotalet: Man är inte människa innan man doktorerat. Eller vad det jag som sa det? Det var ett skämt om en attityd som inte är ovanlig i samhället. Den leder till exempel till att högutbildade eller män får bättre sjukvård än andra.

Hur många framtida judiska nobelpristagare blev inte dödade i nazistiska koncentrationsläger undrar en bekant? Vi enas om att det inte gjorde folkmordet värre. Problemet med nazisternas var inte att de tog fel på vem som var övermänniska eller undermänniska utan att de ställde frågan.

Nazisterna var dock inte ensamma om att grunda värden på (föreställningar eller vanföreställningar om) prestationsförmåga. Den som plöjer åkern äger marken, resonerade filosofen John Lock. Det är grunden i den liberala egendomsteorin. Äganderätt kommer av att man blandat sitt arbete med det som naturen ger.

Steget till att ta mark från jägar- samlarfolk eller ineffektiva jordbrukare i tredje världen blir inte långt. De som inte brukar jorden ordentligt kan därför inte heller sägas äga den på riktigt. Här finns den ideologiska kopplingen mellan liberalism och kolonialism. Det är inte konstigt att Afrika styckades under de år som liberalismen slog igenom i Europa. Tanken lever vidare idag. Vi fick öknen att blomma, säger de som försvarar den judiska kolonisationen av Palestina.

Farligare för dessa flyktingar än att misslyckas i sina nya hemländer är förmodligen att lyckas allt för väl. Dagens rasister hatar ofta invandrare och muslimer mindre intensivt än gårdagens antisemiter. De tyska judarna var extremt framgångsrika och väckte avund. Hur skulle den liberala medelklass och överklass reagera om dessa flyktingar blev lika framgångsrika?

Färre barn, fler flyktingar

På tåget till Hamburg sitter jag bredvid en ung man från mellanöstern. Efter nio månader i Sverige är hans svenska förbluffande bra. Han är läkare från Syrien och har redan börjat praktisera. Flyktingar som det går bra för ses lätt inte som sådana. Flyktingar ses närmast per definition mer som problem än möjligheter. Problem som nu i stora grupper tar sig över taggtrådsstängsel och polisavspärrningar i Centraleuropa. En och en skulle deras chanser vara betydligt mindre. Precis som Zebror skulle ha svårare att klara sig mot lejon utan sin hord.

De flesta flyktingar kommer från mer eller mindre statslösa länder. Afghanistan, Libyen och Syrien hör till de mer välkända exemplen. Andra kommer från stater där det offentliga inte klarar att sköta grundläggande sjukvård, skola, och infrastruktur. Det är en vandring från statslöshet till stat. Ju större stat desto större förutsättningar att få ett anständigt säkert liv.

Italiens, Greklands, Ungerns och andra länders agerande visar att det inte finns någon solidaritet eller samordning att tala om inom EU. Många medlemsstater behandlar dem som en svärm av gräshoppor man försöker hiva iväg till grannen.

Flyktingströmmen är i hög grad ett resultat av EU:s och USA:s misslyckade säkerhetspolitik. I Libyen, Syrien och Afghanistan har man hjälpt till att störta regimer som trots att de var förtryckande ändå bidrog med en viss stabilitet och säkerhet. Men man har varit ovilliga satsa de ekonomiska och militära resurser som krävs för att ersätta det man förstört med något.

Flyktingströmmen är också konsekvensen av den ekonomiska politik västvärlden tvingat på utvecklingsländer. De får inte härma vad västvärlden gjorde för att bli rika med statlig styrning, offentliga subventioner och skyddstullar. Det är inte från ekonomisk historia de ska utforma sin ekonomiska politik utan ekonomisk teori som rekommenderar frihandeln, minimala offentliga utgifter och budgetrestriktioner.

Även när det gäller inhemska problem, som korruptionen, har västvärlden en skuld genom att man tillåter att försnillade pengar hamnar på bankkonton i London, Paris, Geneve och New York. Banker och fastighetsmarknader är beroende av att stulna pengar fortsätter att strömma in. För Afrikas del handlar om betydligt större belopp än det bistånd som hela kontinenten får. Det handlar om hundratals miljarder kronor om året som naturligtvis borde ha gått till jobb, utbildning och hälsovård i Afrika.

Samma ideologi som ger upphov till flyktingströmmar orsakar också den demografiska kris som Europa nu genomgår. I EU föder kvinnor nu i snitt bara 1,55 barn. Om de nuvarande siffrorna i Spanien håller i sig kommer varje ny generation att bli 40 procent mindre än den föregående, hävdar en forskare. Europas motor, Tyskland, producerar allt utom barn: de har det lägsta antalet födslar i världen. Även med invandring beräknas befolkningen minska från 82, 5 miljoner till 71 miljoner fram till år 2060. Skandinavien och Frankrike klarar sig något bättre, tack varje en mer utbyggd välfärdsstat.

Förr kunde i alla fall offentliganställda, många kvinnor, vara ganska säkra på att ha ett jobb. Idag riskerar till exempel lärare att bli av med jobbet varje termin. En del av pensionen är nu också beroende av börsens nyckfullhet. Men de banker och fonder som hanterar dessa pensionspengar kan ta ut en avgift oavsett hur det går med spararnas kapital. Så är det med privata skolor också. När det går bra får aktieägarna överskottet. Vid förlust läggs verksamheten ner och staten får ta på sig kostnaderna. I en nyliberal stat förs risker över från kapitalet till medborgarna. Den osäkerheten leder till färre barn och fler flyktingar.

Underkastelsen

krönika i finska Arbetarbladet

söndag, september 06, 2015

Segrarnas historia, historiens segrare


Han blev dömd som förrädare och avrättad efter befrielsen av Frankrike. Pierre Laval verkade som Vichyregimens premiärminister under den tyska ockupationen. Men i mitten av trettiotalet var han demokratiskt vald premiärminister. Efter att ha gjort eftergifter åt Mussolini blev han utestängd från toppolitiken. Det var hans första död. Lavals andra död, den fysiska, kom tio år senare. Efter en snabb rättegång blev han ställd inför en exekutionspluton. De sköt så illa att man var tvungen att avsluta avrättningen med en revolver.

Lavals samarbete med nazisterna gjorde kanske att han förtjänade dödsstraff. Nästan åttahundra fransmän dömdes till döden och runt 10 000 avrättades summariskt av privatpersoner eller motståndsrörelser. Många som kanske inte gjort mycket eller något strök med och många som gjort mycket kom undan.

I mars 1940 träffade den brittiske parlamentarikern Robert Boothby Pierre Laval i Paris. Det var bara två månader innan tyskarna satte igång blixtkriget mot Frankrike. Boothbys redogörelse för samtalet vinner en viss trovärdighet i och med att han inte hade några politiska skäl att framställa Laval som profetisk eller klarsynt.

”Vi är alla överens nu”, sa Laval, ”om att det bästa tillfället att stoppa Hitler var när han sände in trupper till Rehnlandet; och att vi misslyckades. Jag vet att du tycker att den sista chansen var i München. Jag håller inte med. Sista chansen var vid Stresa. Österrike, inte Tjeckoslovakien, var den oumbärliga utposten i Centraleuropa. Bara en stat kunde ha räddat Österrike och det var Italien. Men priset var Abessinien. Det var väl värt att betala; och tro mig det skulle ha varit till fördel, inte skada, till etioperna. ”(…)

”…jag tror att det här kriget är ett stort misstag. Om vi hade kommit överens med Mussolini, som jag ville göra, hade vi kanske hållit Tyskland tillbaka. Det är inte längre möjligt. Vi har gett det mesta av Europa till Hitler. Låt oss försöka hålla fast vid det vi har kvar. Jag är bonde från Auvergne.” (sagt med accent: ”Je suis payeesan”) ”Jag vill behålla min gård och jag vill behålla Frankrike. Inget annat spelar någon roll nu. ”

När Boothby frågar vad man kan göra nu tvekar Laval inte:

”Slut fred genast. Dessa människor”, sa han medan han gjorde en gest åt det franska utrikesdepartementets lokaler, ”har ingen aning om vad de står inför. Reynaud är intelligent, och Mandel är modig. De övriga är inte bra. ”

(…)

”Gamelin (överbefälhavaren) är fullständigt värdelös. Trupperna är under jorden i den där förbannade Maginotlinjen och fullständigt demoraliserade. De borde vara i pansar mer vi har inget. ”

(…)

”Snart kommer tyskarna att attackera oss. De kommer att besegra oss på tre veckor, och vi kommer att tvingas ge upp. Jag skulle vilja undvika det. Vi har redan gett dem Centrala och östra Europa, och det kan vi inte göra ogjort. Om vi accepterar det kommer de kanske lämna oss ifred, i alla fall för tillfället; och i slutändan vända sig österut. Om vi vill undvika en fullständig katastrof under tiden har vi inget annat val än att komma överens med dem.”
I backspegeln är det uppenbart att Laval såg styrkeförhållandena betydligt mer realistiskt än någon annan fransk toppolitiker och förmodligen också de flesta militärer. Boothby konstaterade att Laval hade lika rätt om den franska armen som Churchill hade fel. Lavals eftergiftspolitik var naturligtvis moraliskt förkastlig men också en naturlig följd av den här realistiska analysen.

Chamberlain övergav med rätta Tjeckoslovakien 1938 eftersom han insåg att den franska armén inte var stark nog. Britterna själva hade ingen armé att tala om. De hade till och med avskaffat den allmänna värnplikten. Den som inte kan simma bör väll inte bör hoppa i sjön för att rädda någon i nöd? Problemet med Chamberlain var att han inte var Chamberlain 1939 och då även övergav Polen. De brittiska garantierna till Polen gjorde det närmast omöjligt för Frankrike att också överge Polen. I så fall hade ju alliansen med Storbritannien kunnat brytas. Frankrike hade då riskerat att få möta Tyskland ensam.

Om Pierre Laval haft ett sämre omdöme, och sett läget som de flesta andra franska och brittiska toppolitiker, hade han kanske varken förlorat sin politiska ställning i mitten av trettiotalet eller avrättats efter kriget.

Bilden av bilden eller hur skriver man historia?

Kan människan se saker på egen hand? Jag ser burken med allergimedicin som står här på bordet bredvid mig. Men om jag inte hade en teoretisk förståelse av konceptet burk, hade jag väll bara sett något litet vitt föremål med text på. Människor behöver en teoretisk förståelse av det man ser för att förstå. Och den kommer vanligtvis från kollektivet.

Nuförtiden rapporterar folk runt om i världen att de sett ufon. I Sverige på trettiotalet, innan föreställningen om liv från andra planeter slagit igenom bland folk ute i stugorna, rapporterades det i stället om mystiska flygplan. Om folk läst några terminer metrologi i stället för att titta på amerikanska rymdfilmer hade de säkert identifierat mycket av det de såg som väderfenomen.

Då människan i hög grad har samma teoretiska förståelse av verkligheten antar jag att vi har en tendens att se samma saker. Detta gemensamma filter är lika svårt att observera som vattnet för fisken. Men det finns där.

Hjärnans kapacitet att tolka världen är begränsad. Om man ber folk som tittar på en handbollsmatch på TV att räkna passningarna så missar de sådant som man kan tycka vore minnesvärt. Som att en man utklädd till apa ställer sig mitt på plan och tittar in i kameran. Ju bättre på att räkna passningar man är, desto osannolikare blir det att man ser ap-mannen. Ett kapitel i min kommande bok, om krigspropaganda, tar upp en del av den här typen av forskning.

Friska människor (inklusive neurotypiska, eller icke-autistiska) följer förutsägbara mönster när de tittar på omvärlden. Det är kunskap om dessa som gör många magikerns illusionstrick möjliga.

Vår kollektiva värld, eller våra kollektiva världar, eller ”andrahandsvärldar” som jag kallade dem i Informationskriget mot Iran, är en utgångspunkt för mitt nästa projekt: en bok om åren som ledde fram till andra världskriget. (Propagandaboken håller sedan länge på att korrekturläsas av en man som har ett heltidsjobb vid sidan om och skrivit en bok om utbrändhet…)

Ett sätt att minska risken för att helt falla under dagens kollektiva verklighetssyn på trettiotalet är främst använda förstahandskällor och försöka glömma att man vet mer om tiden än just det datum man skriver om. En annan möjlighet är att använda memoarer och andrahandslitteratur som utmanar den gängse bilden. Dagböcker och brev från när det begav sig ger ofta en annorlunda och förvirrande bild av utvecklingen.

Hade tyskarna haft dåligt samvete idag om de segrat i det senaste världskriget? Jag känner inte till några historiska exempel på att historien fördömer segrare. De flesta amerikaner idag känner väll till vad som hände med ursprungsbefolkningen men det är väll få som tycker mycket om det. Det var länge sedan menar man, och kontinenten var så sparsamt befolkad när kolonisatörerna anlände, tror man gärna, att det inte räknas fullt ut.

Churchill ses ofta som den största brittiska ledaren i modern tid. Men hade han beskrivits om omständigheterna varit annorlunda om Storbritannien förlorat kriget? Hade hans motstånd verkligen setts som heroiskt och klokt då?

En av Winston Churchills sekreterare, Robert Boothby skriver sin bok Recollection of a rebel, att hans tidigare chef var den mest egoistiska person han någonsin träffat. Han var bara intresserad av människor om han kunde dra nytta av. Han hatade när andra fick beröm – även obetydliga medarbetare. ”Han kunde gråta över en död svan eller katt. För mänskligt liv tog han inte mycket hänsyn….” När de britterna retirerade från Somaliland klagade han över att förlusterna varit för små. En officer vid namn Wavell telegraferade en protest: ”Slakt är inte kännetecknet för en god taktiker”. Och det blev slutet för honom.

Boothby citerar en annan av premiärministerns medarbetare: ”Jag tror att den första gången jag verkligen ogillade Winston och insåg till vilket djup av brutal själviskhet han kunde sjunka var när han sa till mig, inte bara att han skulle ta bort Wavell från mellanöstern utan också varför.” Churchill gick fram och tillbaka som ett djur i en bur på sitt kontor och muttrade ”Jag ville visa min makt” flera gånger.

Boothby gjorde en intervju med Adolf Hitler några år innan han kom till makten. ”…när jag gick fram i det stora rummet till det hörn där han satt och skrev, klädd i en brun skjorta med en svastika på armen, väntade han utan att titta upp tills jag stod vi sidan om; då hoppade han upp, sträckte ut sin högra arm och skrek Hitler; och jag svarade med att slå ihop mina klackar och skrek Boothby tillbaka”. Boothby kallar Hitler en ”vildsint galning” och menar att han också var ”ett destruktivt geni nästan utan motsvarighet i historien”. Hade Hitler setts som ett konstruktivt geni om Nazityskland segrat?

Både Hitler och Churchill hade personligheter och ledaregenskaper som var helt oberoende av krigets slutgiltiga utgång. Men den påverkar ändå hur man bedömer dem. Britternas seger var dessutom helt beroende av att Hitler valde att attackera Sovjetunionen. Om utgången varit annorlunda hade tyskarna knappast gjort upp med Hitlers folkmord på samma sätt som idag.

Och historieböckerna hade förmodligen varit fulla med anekdoter om felaktiga beslut som en alkoholiserad och manodepressiv premiärminister tagit. Allt från de massiva bombningarna av tyska bostadshus till den massiva svälten i Bengalen han orsakade 1942-43 och som kostade runt 2 miljoner människor livet.

Hitlers största misstag var inte en personlig felbedömning. De flesta brittiska militära experter trodde att tyskarna skulle utplåna den Röda Armen tre veckor. Precis som de flesta militära experter trodde att den franska armén var den starkaste i världen.






Madame Tussauds Wax Museum 1938

Till skavankernas försvar


En gång i tiden hade jag en klasskamrat på universitetet som hade en enastående koll på varenda bok som getts ut i Sverige de senaste åren. Han hade inga specialintressen utan verkade veta lika mycket om allt. Böcker om svampar, katter, internationell politik eller experimentella romaner: inget var honom främmande. Trots att jag själv läste 3-4 böcker i veckan på den tiden, bortsett från kurslitteraturen (som jag ofta bara skummade) tycktes hans kunskapsbank vara hundratals gånger större än min. Då läste jag mycket romaner och oftast samma författare i veckor i streck.

Först trodde jag han var som Richard från grundskolan, eller Hannah från gymnasiet som har närmast fotografiskt minne. De verkade också vara intresserade av allt. Men mannen som visste allt hade inte den typen av minne. Han visste allt om alla böcker för att han aldrig öppnade en enda. Han läste däremot recensioner av alla böcker – särskilt BTJ:s – väldigt noggrant.

Jag minns inte hans namn längre. Det är möjligt att jag aldrig la det på minnet. Min far glömmer däremot aldrig ett ansikte, namn eller telefonnummer. Han kan redogöra för samtal årtionde tillbaka. Detaljer ur anställningskontrakt från åttiotalet som ingen människa ens brydde sig om när det begav sig lever vidare i honom. Det har han efter farmor. Varenda människa han ogillat – och det är många – kommer han ihåg som om det var igår. Böcker använder han framförallt som sömnmedel.

Jag tror mitt minne har förändrats. I tonåren var jag också duktig på att minnas långa meningslösa samtal. Nu vet jag att det kanske snarare var rekonstruerade minnen; det är så hjärnan fungerar. Förr visste jag också ungefär på vilken sida något jag läst stått. Jag visste i alla fall alltid om saker stått på en vänster eller högersida. Jag tror mitt minne gått från dåligt till sämre och det är jag tacksam för.

Folk klagar på sitt dåliga minne. Inte jag. Förmågan att glömma är underskattad. Det är en viss glömska som gör det möjligt att gå vidare och förstå världen.

En neurolog jag känner tror att hjärnans kapacitet är konstant. Med det menar han att talang på ett område betalas till priset för att man är sämre på andra saker. Det finns ju visserligen folk som verkar vara små genier på både språk, matte och konst men skrapar man lite under ytan så hittar man förmodligen ett underskott på vissa områden. Med mina många brister vill jag gärna tro det.

Autister som ibland har häpnadsväckande talanger är dåliga på att tolka ansiktsuttryck. Många läkare – i alla fall amerikanska – brukar presentera sig som dr. i sociala sammanhang. Det är inte vanligt att höra någon presentera sig som rörmokare på fester. Många läkare jag träffat har också foton på sig själva som bakgrundsbild i mobilen. Jag tror det är mindre vanligt inom andra yrkesgrupper. Det finns ett skämt som sammanfattar den här attityden. ”Vad är skillnaden mellan en kirurg och Gud? Gud vet att han inte är kirurg”. Narcissism kan ju vara en drivkraft men kan också göra det svårare för dem att ta till sig konstruktiv kritik.

En del forskare jag intervjuat har varit häpnadsväckande omogna socialt. Sen finns det också den där Herman Göring-typen som är supertrevliga och sociala men nästan helt saknar samvete. De som saknar förmåga att känna empati frigör förmodligen hjärnkapacitet till annat. Av samma skäl är det bättre att läsa författare än att umgås med dem.

Bild Anders Tomlinson

fredag, augusti 07, 2015

Rapport från skuggan

I skuggan av Oranges triumfbåge. Varje vindpust är välkommen när temperaturen närmar sig fyrtio grader. En uggla hoar oavbrutet. Kanske klagar den också över bristen på regn och den utmattande hettan. Hundra generationer har väll suttit så här i sommartid, i triumfbågens skugga, ojat sig, lyssnat på ugglor och suckat. Tvåtusen år av skugga där folk kunnat söka skydd; är det vad folk fått ut av Roms militära segrar?
Jag kan inte minnas att jag sett något monument som talar om hur romarna senare besegrades. Segrarna var inga byggmästare. Segrarna var inte bofasta; de hade inga arkitekter, ingen egen stat. Romarna besegrades av folk som var tekniskt och organisatoriskt underlägsna i det mesta. Det var inte första gången i historien som det hände. Och det var inte heller den sista…
Triumfbågen i Orange är en av över trehundra som finns kvar eller som i alla fall är kända från mynt från romartiden. I det här fallet har uppenbart förlorarna fått sista ordet.
Romarna gjorde ingen klar skillnad mellan fakta och retorik, menar den amerikanske historikern Susan P. Mattern i en tänkvärd bok, Rome and the Enemy: Imperial Strategy in the Principate (University of California Press, 1999). Så är det även väll så även i vår tid? Retorik ska inte bara förstås som prat, utan tog och tar sig uttryck i arkitektur, utrikespolitik och krigföring. Skälet till att Ceasar bygge en bro för att marschera över Rehn, i stället för att göra det enkelt för sig och bygga flottar, var att det aldrig handlade om att transportera soldater. Han ville visa barbarerna, som aldrig sett något liknande, att Rom kunde överkomma naturen på sätt dess fiender inte ens kunde tänka sig. På samma sätt var det med Hadrianus mur som byggdes mitt ute i den skotska vildmarken. Muren skulle visa hur mäktigt Rom var: den var inte tänkt att användas.
Roms styrka var inte dess legioner, som alltid var för få för att skydda och hålla ihop riket. Legionernas makt var beroende av det mentala avtryck de gjorde. Bilden av styrkan, föreställningen att man var beredd att ta till gränslöst terror. Ju svårare romarna hade att slå ner uppror och invaderande folk, desto blodigare blev freskerna på deras segermonument.
Det som skilde Rom från till exempel Goterna inte var en flod, ett träsk eller en mur resonerade romarna som inte hade någon riktig motsvarighet till våra kartor, påpekar Mattern. Man kan ju bryta sig igenom murar och andra fysiska hinder. Det verkliga hindret var i stället rädslan. Ingen har någonsin överkommit den rädsla som uppstår när man tror sig vara underlägsen resonerade de. Roms verkliga försvarsstrategi vilade inte på geografiskt tänkande utan psykologiskt. Romarnas utrikespolitik var en tävling om heder och status menar Mattern. Idag har vi sattelitkartor där varenda kvadratcentimeter av jorden finns utmärkt. Men vårt geopolitiska tänkande verkar ganska likt romarnas. Det är bara så man kan förstå USA:s invasion av Grenada, terrorn mot Nicaragua och aggressionerna mot otaliga andra små stater. Det hot som USA upplevde var inte av geografisk eller fysisk natur utan psykologiskt. Vilket exempel skulle det sätta i världen om USA lät småstaters trots gå ostraffat? Hur skulle det sluta om omvärlden slutade se sig som underlägsen?
Vår tids kraftfullaste vapen fungerar främst som psykologiskt hot. Det kan bara användas mot stater som själv saknar det. När USA utplånade Hiroshima och Nagasaki var det för att skrämma Sovjetunionen. Japan var redan besegrat, och kärnvapen drabbar främst civila. Alla kan vinna på säkerhet men status och makt är nollsummespel. Om geopolitik bara handlade om säkerhet skulle vi haft fred i årtusenden. Kanske är det också detta som skrämmer med dagens religiösa fanatiker. Hur terroriserar man barbarer som välkomnar sin egen död?

tisdag, juli 28, 2015

Europa från bomber till banker

En lekplats, några buskar och en cykelgata mitt i ett vanligt modernt bostadskvarter i Berlin. Det kunde vara varsomhelst. Men här slutade Tysklands drömmar om att dominera Europa. ”Det var här” förklarar en kompis, och gör en gest mot asfalten, ”som Adolf Hitlers bunker låg. Och där borta på andra sidan lekplatsen, där ungen cyklar brände Heinz Linge, diktatorns personlige assistent, Hitlers lik”.

Jag tittar på ungen och gatubrunnen men det hjälper inte. Det är svårt att föreställa sig att det här är en historisk plats. Den kunde ha gjorts till en turistmagnet men i stället har man gjort den så anonym det bara går. När bostadshusen byggdes ska mycket av bunkern under ha förstörts.

”Man kunde ha gjort bunkern till en bed and breakfast” skämtar min kompis. Det hade varit den absoluta motpolen, en absolut trivialisering i stället för den mystifiering som råder idag. Bidrar inte hemlighetsmakeriet till att hålla intresset och mystiken vid liv? Precis som förbudet mot att trycka och sälja Hitlers tråkiga bok Min Kamp. I sjuttio år har den ansetts så farlig och förförisk att man inte vågat låta tyskar läsa den. Men om det inte kommer några kontraorder kommer det att bli lagligt att skaffa boken nästa år.

Tyskar skäms för sin historia. Jag brukar fråga unga tyskar som känner skam över att vara tysk om det inte beror på att de tänker lite som nazister. Föreställningen om kollektiv skuld som förs över från generation hör i alla fall inte till den demokratiska eller liberala föreställningsvärlden.

Jag tittar på ungen som cyklar där Hitlers förkolnade kropp ska ha hittats. Det slår mig att det är så här historien brukar sluta. I sin egen motsats. Hitler ville göra Tyskland större, utrota judarna, och införa tusen år av diktatur. Tyskland och de områden som bebos av tysktalande blev i stället mindre än någonsin i historien. Nazisternas judeförföljelser har tabubelagt antisemitismen och hans regim tycks ha skapat konsensus om behovet av demokrati och mänskliga rättigheter. Men inte helt och hållet. De västallierade segrade Hitler men tvingades delvis acceptera hans principer. Mycket av det Hitler strävade för – gränsförflyttningar, folkfördrivningar, skapandet av lydstater, blev visserligen verklighet, med de allierades välsignelse, men det skedde på det tyska folkets bekostnad.

En stor kraft skapar sin egen motsats. Carl Jung gav det här fenomenet ett jobbigt namn: Enantiodromi. Allt innehåller sin egen motsats och det kan spilla ut om man försöker för mycket. Marxister som strävade efter att avskaffa staten, och befria arbetarna från alienation slutade med att skapa större statsapparater än någonsin tidigare i historien. Sovjetunionen tillämpade också en mer extrem form av Taylorismen än kapitalisterna i väst. Även det nyliberala försöket att begränsa statens roll över samhället har visat sig kräva en stark stat i form av fler poliser. Det är kanske ingen slump att diktaturens Chile varit en nyliberal experimentverkstad.

Den tyska förbundskanslern Angela Merkel är på många sätt så olik Hitler man kan komma. Hitlers makt kom från hans personliga karisma. Angela Merkel har en begravningsentreprenörs karisma. Hennes tal kan bota de värsta formerna av sömnlöshet. Och det går hem. Sjuttio procent av tyskarna tycker att hon gör ett bra jobb.

Men är det så enkelt? Hitlers retorik var anpassad till en värld utan TV med levande publik. Den italienske diktatorn Benito Mussolinis extrema gestikulerande illustrerar detta tydligast. Idag ser han löjlig ut i journalfilmerna men hans kroppsrörelser var avsedda för bli sedda på ett visst avstånd av folkmassan framför honom. Precis som på teater. Talen var inte konstruerade för att man skulle se honom på en liten skärm. Hitlers karisma var helt beroende av feedback från en levande publik. De få radiotal han höll utan en folkmassa som reagerade på honom lät oinspirerande och övertygade inte.

Angela Merkel vet inte vad hon ska göra med sina händer när hon filmas. Hon vet att varenda rörelse riskerar att se tokig ut. Så hon håller händerna på magen sammanförda i vad som beskrivs som maktens triangel. I sin strävan efter att vara antikarismatisk har hon skapat en gest som blivit en lika tydlig symbol för henne som Napoleons hand i innerfickan eller Hitlers romerska hälsning.

Enantiodromin är synlig överallt. Hitler spottade ur sig order om hur det ockuperade Europa skulle styras. Om Merkel gav order skulle hennes ställning bli ohållbar. Men hennes vana att låta bli att ta beslut till Europas ledare kommer och ber om hjälp har gett hennes en oerhörd makt.

Vad kan man lära om motsatserna spel när det gäller EU och EMU idag? Frankrike krävde att Tyskland gav upp D-marken för att gå med på den tyska återföreningen. Tanken var att en gemensam valuta skulle ge Frankrike inflytande över Tyskland. Men hittills har den bara marginaliserat Frankrike och gett Tyskland oöverträffad makt. Tyskland kan idag diktera den ekonomiska politiken i Grekland, Spanien, Portugal, och om inte redan så snart även i Italien och till och med Frankrike.

Genom att skapa valutaunionen utan en politisk union har makten förts över från Europas huvudstäder till den europeiska centralbanken i Frankfurt. Det är en process som bara börjat. EU och EMU skulle skapa enhet, demokrati och fred i Europa. Nu har unionens institutioner, och brist på sådana, försvagat denna dröm. Adolf Hitler låg sönderbränd här för sjuttio år sedan men Tyskland dominerar återigen. Den gemensamma valutan har gett Tyskland större makt över Europa än vapen någonsin gjort.

Bokus

tisdag, juli 21, 2015

Rapport från gubbarnas paradis

Sjuttio procent rea. Krigsrea. Gatorna är smockfulla med folk. Men butikerna är öde. Folk lyssnar på gatumusiker, sitter i parker eller står och hänger. Alla lapar sol. Ingen bär shoppingpåsar. En kvinna i åttioårsåldern dansar till allmänhetens förtjusning. I Kiev finns fler blonda människor än i Finland, färre tiggare än i Sverige, och fler vackra kvinnor än jag någonsin sett.

Ryktena är sanna: Ukraina är gubbarnas paradis. Här bli medelålders lätt päronformad män sedda av unga snygga tjejer. De spanar i ögonvrån eller stirrar helt öppet. Är de så vackra för att jag blir sedd? Jag går inte på några raggningsställen men möts ändå av leenden, blickar och vänlighet. I Ukraina bemöts vanligtvis osynliga män nästan som mindre rockstjärnor. Och så undrar somliga hur någon kan vara emot ojämlikhet och fattigdom.

I Kiev ser man inget av kriget. De soldater som kommer på permission till huvudstaden är upprörda, läser jag i en ukrainsk tidningsartikel som översatts till franska. Unga män riskerar livet, blir fysiskt och psykiskt lemlästade, medan Kievborna äter glass, njuter av värmen och umgås.

Flygplatsen är nästan öde när jag landar. Såg jag två eller tre andra plan? Taxichauffören missförstår mig och förklarar att aktiviteten beror på att man nyligen slagit ihop in och utrikesflygplatsen.

Vem vill åka till Ukraina? Inte jag! I likhet med många andra som varit nästan överallt i världen har aldrig satt min fot här förut. Geografiskt är det nära Sverige men psykologiskt kunde det lika gärna vara Pluto. Och det är väll lika kallt på vintern misstänker jag. Kontinentalt klimat innebär att årstiderna går från en överdrift till en annan. Landet är mest känt för det där kärnkraftverket som råkade ut för en härdsmälta på åttiotalet, massakern på demonstranter i början av förra året och det lågintensiva kriget mot de ryskstödda separatisterna i de östra provinserna. För svenskar tillkommer slaget vid Poltava där Kalle dussin krossades. Och så de där vackra leende fattiga lättraggade kvinnorna.

Det var min förläggare som föreslog att jag skulle åka hit. Sista kapitlet i min nya bok, Krigspropaganda Från Cato till Nato, är lite tunt tyckte han. De är ju inte färdiga med det kriget försöker jag. Man måste ha lite distans till händelserna. Jag tror inte på möten. Jag försöker att inte lägga så stor vikt vid det jag ser eller hör. Jag tror inte de flesta säger vad de menar, eller menar det säger. Om jag utgick ifrån vad folk sa till mig skulle jag vara tvungen att dra slutsatsen att Syriens president Basahar al-Assad är en ängel som stöds av en nästan enig befolkning. Minus den där halshuggarsekten. Det har i alla fall samtliga fem, sex syrier som klippt mitt hår i Sverige de senaste åren försäkrat. De har alla haft en kors om halsen. Ni publicerade ju min förra bok, Informationskriget om Iran, utan att jag behövde ta mig till det dammiga Teheran och göra egna inspektioner av några kärnanläggningar. Det är inte heller effekterna av propagandan jag studerat utan metoderna. Men mina invändningar faller platt inför förläggarens tystnad.

Lyckligtvis är det inte så många som talar engelska här. Och min ryska sträcker sig bara till att beställa ett glas billig vodka. En framgångsrik skribent måste kunna begränsa sitt källmaterial. Även misslyckade gör klokt i det. Det är över trettio grader varenda dag. Jag ligger i mitt luftkonditionerande rum och läser när det gassar på som värst.

Sovjetunionen upplöstes år 2000, berättar en ung man som jobbar på hotellet, och pluggat på universitetet. Ett noll till mig tänker jag och stänger in mig på rummet med mina böcker igen. Folk som har ett liv brukar inte ha järnkoll på politik men det visste jag redan.

Krig sägs ibland vara en kraft som ger tillvaron en mening. Många som upplevt det hävdar senare att de aldrig känt sig så levande som när deras livs var i fara. Så säger också många som överlevt svåra sjukdomar. För några år sedan när det var översvämningar i Tyskland såg jag hur folk levde upp. Faran var lagom. Grannar som aldrig talade med varandra stod och pratade om vattennivån med skräckblandad förtjusning. Folk upplevde en ny gemenskap. I Kiev känner jag inget av detta. Kanske sitter jag på mitt rum för mycket. Kanske beror det på att jag inte talar språket. Eller är det så att de ukrainska soldaterna har rätt? Förstår folket i huvudstaden att det råder krig? Intellektuellt vet väll alla det, men känslomässigt? Det kan i så fall vara Putins största triumf. Ett lågintensivt krig som startar, stannar och startar igen. Man vänjer sig vid att en tunn skiva av landet i taget skärs av. Då är man lite som grodan i vattnet som värms upp så sakta att man inget märker innan man kokar ihjäl.

Vem sköt ihjäl demonstranterna i Majdan förra året, frågar jag kallskänkan på hotellet nästa morgon. ”Inget vet” svarar hon sorgset. ”Vi kommer nog aldrig att få veta det”. Att veta att man inte vet är höjden av upplysning tänker jag på väg upp till rummet. I lobbyn vet man inte heller något. Inte heller på gymmet. Jag imponeras över hur många som tycks veta hur lite de vet. Sokrates hade känt sig överflödig i Kiev.

Men föreställningen att man inget kan veta kan också vara resultatet av en manipulation. Målet med den ryska propagandan är inte så mycket att få utlandet att tro att Putins version är Sanningen, som att undergräva föreställningen att det finns en objektiv sanning. Min bok med alla dess exempel på krigspropaganda från de senaste två och ett halvt tusen åren skulle kunna användas som propaganda. Se så mycket man ljugit och lurats i historien. Anta att det är så nu också.
Så är kallskänkan upplyst eller grundlurad?



Krönika i Fib.se

onsdag, juli 15, 2015

Jordgubbsperspektiv på Greklandkrisen

EU är lite som jordgubbarna de brukar sälja på torget i Nürenberg. De finaste och rödaste kommer till synes från Italien. Vänder man på förpackningen ser man att det ligger omogna bär underst. Någon har ägnat en massa tid åt att sortera dem. Så är det inte med de tyska bären.
Jordgubbarna illustrerar en viktig skillnad mellan EU:s medlemsstater. I norra Europa finns det generellt sett mer förtroende mellan människor än i södra. Och på goda grunder.
När jag besökte Sundsvall i början av nittiotalet fick jag ut pengar från mitt bankkonto utan ID. I Frankrike har man nekat mig att sätta in pengar på banken, trots att jag har med mig ID. (Jag vet inte vilken av episoderna som skrämmer mig mest).
Studier visar att förtroendet mellan människor varierar i olika länder. Ekonomi och graden av jämlikhet spelar en roll för förtroendet men kulturella och historiska faktorer gör det också. Omfattningen av de sociala relationerna, och nivån på förtroendet i dessa, brukar kallas det sociala kapitalet. Det har många dimensioner och det är inte alltid lätt att förstå. Men det påverkar allt från hur man kör till hur man packar en kartong jordgubbar.
Den som misstänker att grannen inte betalar den skatt hen borde blir själv mindre angelägen om att göra rätt för sig. Förtroendet regleras ofta av cirkulära orsakssamband.
Det sociala kapitalet skiljer sig kraftigt åt mellan EU:s stater och är en förklaring till att ekonomierna fungerar så olika. Det är enklare och billigare att göra affärer i länder där medborgarna har förtroende för varandra och staten.
Skillnaderna i kulturellt kapital är också större mellan olika regioner inom ett land än mellan länder. Norra Italien är ekonomiskt sett extremt framgångsrikt jämfört med den södra delen av landet. Trots att man har samma språk, institutioner och lagar fungerar nord och syd i Italien helt olika.
I norra Italien samarbetar företag ibland i flera generationer. Om en affärspartner inte kan leverera till vettiga priser, eller inte kan producera det man behöver, försöker man ofta lösa problemen tillsammans innan man gör affärer med någon annan. Det är en extrem kontrast till hur företag arbetar inte bara i södra Italien utan också i Nordamerika och Sverige. Och det är inte heller så marknadsekonomi fungerar enligt läroböckerna.
EU:s ledare försöker komma till rätta med den grekiska skuldkrisen genom att tvinga fram strukturella förändringar av Greklands ekonomi. Krisen blottlägger att ekonomisk teori saknar kapaciteten att ta kulturella skillnader i beaktan.
Nationalekonomi tillämpar en metodologisk individualism som inte tar hänsyn till att det ofta är gruppbeteenden som formar de ekonomiska förutsättningarna. I Tyskland kan arbetsköpare och fack relativt enkelt förhandla fram kraftiga lönesänkningar. Här finns ett stort förtroende mellan arbetsköpare och fack och mellan fackmedlemmar sinsemellan. I Sydeuropa är det närmast omöjligt.
Förr kompenserade Sydeuropa de konkurrensfördelar som Tyskland hade av sitt stora sociala kapital genom att devalvera sina valutor. Med euron har man avskaffat den möjligheten. EU:s institutioner tycks passa den nordeuropeiska kulturen bäst. Frågan är om det är möjligt att skapa institutioner som kompenserar för de kulturella skillnaderna inom EU.



Krönikan har gått i Arbetarbladet