torsdag, april 27, 2017

Propagandakritik som propaganda (2)

Riksföreningen Sverige-Tyskland (RST) bildades i slutet av 1937. Året efter började man ge ut tidskriften Sverige-Tyskland. Dess syfte var att motverka vad man menade var en subjektiv och osaklig kritik av Tyskland. ”Objektivt sett är det naturligtvis så, att den tyska nationalsocialismen, liksom varje annan stor folkrörelse är en blandning på gott och ont, men enligt mitt förmenande överväger det goda” förklarade genetikprofessorn Herman Nilsson-Ehle som var RST första ordförande.

Idéhistorikern Patrick Lundell beskriver organisationens verksamhet i texten
De välvilligas rationalitet Objektivitetsideal och mediakrtik inom Riksförbundet Sverige-Tyskland 1938-1959
:

”Riksföreningens sätt att motverka ”tyskhets bestod i praktiken minst lika mycket i en mediakritik som i positiva motbilder från Tyskland. Om det emellanåt rentav går att spåra försiktig kritik av Tredje riket, och om en ganska stor del av artiklarna handlar om tysk kultur i mer allmän mening, är ett stående inslag i snart varje text i Sverige-Tyskland kritik av medieförhållandena i Sverige. Ibland i förbigående, ibland som huvudsak. Inget nummer av tidskriften saknar termer som ”tyskhets”, ”känslotänkande”, ”agitation”, ”massuggestionens nutida medel”, ”journalistisk förvildning”, ”ensidig och tendensiös nyhetsförmedling”. Alla anspelar på den svenska offentlighetens brister. (…) Ett grundläggande problem med nyhetsförmedlingen menade man var att den framförallt förlitade sig på amerikanska, brittiska och franska telegrambyråer samt att allt färre tidningar hade egna medarbetare i Tyskland.

Att systematiska studier av källanvändning, rubriksättning och placering i tidningen skulle peka i denna tyskkritiska riktning är inte uteslutet, givet att den dominerande opinionen i Sverige av allt att döma inte var ”tyskvänlig”. Men det är egentligen inte poängen här. Viktigare är att konstatera att denna kritik kunde framstå som vederhäftig och rimlig, förhållandena närmast förväntade av ”tyskvänner”. Detta särskilt mot bakgrund av ett första världskrig i färskt minne där tidningspressens propaganda på båda sidorna av konflikten och dess betydelse för omfattningen av slakten var en etablerad sanning.


Lundell ger några exempel på hur det kunde låta i tidskriften:


”Att den norska ångaren ”Lappen” inte sänktes av någon tysk u-båt utan sprängdes av den egna besättningen för att man skulle försöka få ut försäkringssumman för det skröpliga fartyget har också tigits ihjäl av våra stora ”objektiva” dagstidningar. Så ser alltså neutraliteten ut.” (1940)

”En förebråelse, som ej sällan riktas till svenska tyskvänner, är att de vägrar ”se sanningen i ögonen”, vilket betyder att de ej motståndslöst godtaga de versioner världshändelserna som spridits i anglofilt likriktade böcker och tidningar. (---) Vad har vi för anledning att obetingat tro på alla de uppgifter om förhållandena i de av tyskarna ockuperade länderna, som spridits över Sverige? Det är ett känt faktum att Tyskland i tio års tid systematiskt förtalats och nedsvärtats, och vem som helst som har en smula eftertanke och god vilja kunna genomskåda väven av oriktiga uppgifter och hetspropaganda (---) Är det under dessa förhållanden egendomligt om vi tyskvänner äro ganska skeptiska mot de uppgifter om tyskt tyranni och tyska ogärningar, som i överflödande antal förekomma i tidningsspalter och böcker?” (1943)

Tidigare inlägg Propagandakritik som propaganda (1)

De intellektuellas förräderi?
Intellektuellt utbyte mellan Sverige och Tredje Riket
Maria Björkman, Patrick Lundell & Sven Widmalm (red)
Arkiv förlag, 2016, s. 277-306

Inga kommentarer: