torsdag, april 06, 2017

Propagandakritik som propaganda (1)

I September förra året gav jag ut Konsten att sälja krig Propaganda från Plato till Nato på Verbal förslag. När jag började skriva på boken föreställde jag mig att man skulle kunna skydda sig mot manipulation genom att lära känna de vanligaste propagandametoderna. Konsten att sälja krig var tänkt att fungera som en introduktion i intellektuellt självförsvar. Tyvärr är det så att kunskap om propaganda också riskerar att göra oss mer mottagliga för propaganda. De som manipulerar allmänheten är inte historielösa. De anpassar budskapet efter publikens bakgrundskunskaper. En överdriven cynism kan slå över i naivitet.

Under andra världskriget var de allierade försiktiga med att tala om tyska grymheter eftersom man med viss rätt misstänkte att folk skulle tro att det var samma överdrifter och lögner som man gjort sig skyldiga till under det första världskriget.

Det ryska informationskriget mot väst tar idag ofta formen av propagandakritik. Ryska medier påminner gärna och ofta om hur USA ljugit om irakiska massförstörelsevapen, osv. Problemet är bara att det ofta sker för att göra det svårare för allmänheten att förstå vad Ryssland gör i bland annat Ukraina. Det är pseudo-kritisk diskurs där man gärna sätter händelser i meningslösa historiska kontexter. Efter nedskjutningen av MH17 påminde till exempel ryska nyheter om att USA sköt ner ett iranskt passagerarflygplan 1988. “Amerika bad inte ens om ursäkt.” Det iranska planets öde kan naturligtvis inte kasta något ljus över vad som hände med MH17. Men bara genom att nämna dessa två händelser i samma mening kan man skåps en känslomässig koppling utan att ens påstå att spå skulle vara fallet.

Tim Andersons bok, “Det smutsiga kriget mot Syrien”, som Jan Bergsten anmält på den här sidan tycks vara ett annat exempel på hur propagandakritik kan används som propaganda. Det är väl belagt att ett antal stater, däribland USA, blandat sig i det Syriska inbördeskriget. Det är uppenbart att alla sidor bedriver intensiv propaganda och desinformation. Det är också sant att NGO:s inte alltid är att lita på. Jag vet inte hur pass välunderbyggda Tim Andersons exempel är, eftersom jag inte läst boken, men det har inte heller någon större betydelse. Den bästa propagandan är ofta sann. President Assad är naturligtvis inte en demon. Få diktatorer är så grymma som fienden framställer dem. Men är Assad verkligen “blid” (som det står i på i bokens baksidestext) bara för att han inte är en demon? En massa stater underblåser kriget i Syrien men det startade naturligtvis eftersom Syrien varit en diktatur som styrts av samma familj sedan 1971. Jag känner Syrier som bor i Sverige som inte vågat besöka sitt hemland på trettio år. Det är naturligtvis inte USA:s fel.

Inlägg i FiB

4 kommentarer:

Anonym sa...

Låg vatten märke - alla andra som inte håller med mig sysslar med propaganda.

Jan Wiklund sa...

Propaganda = utbredning (av ståndpunkter). Det är inget skamligt i det. Däremot är det bra att publiken är bildad nog att kunna väga olika ståndpunkter mot varandra och göra en rimlig bedömning av vad som är sant och vad som är matnyttigt - och vad som inte är det.

"Allt vad stormakterna säger om varandra är sant" stod det klottrat en gång på en tysk vägg (om jag inte minns fel). Stater har samma intresse som bolag att framhäva sig själva som bäst, och det enklaste är att berätta om de andras smutsiga hemligheter. Och det åligger publiken att vara lika skeptisk som man är gentemot annan reklam, och inse Charles Tillys sanning: det finns inget som analytiskt skiljer en stat från en maffia.

Pierre Gilly sa...

Jan: Det finns olika definitioner. Jag ser det som en form av manipulation i syfte att få folk att dra slutsatser de inte hade gjort om de haft tillgång till mindre manipulerad information. Att likställa det med ett vanligt utbyte av åsikter gör begreppet urvattnat och meningslöst tycker jag. Det finns dessutom propagandametoder som allmänheten har små chanser att skydda sig emot. Boktips som skulle passa dig: The political Brain The Role of Emotion in deciding the Fate of the Nation, av Drew Westen.

martin sa...

Mycket führerprinzip-tro lever kvar än idag. En modern statsapparat kan styras av en guldfisk.

Tiden då en stark ledare drev en vision om ett samhälle som bara han kunde förstå är förbi, sedan 70 år tillbaka.

Idag är samhället så institutionaliserat att en politikers(vilket en diktator är eller president är) endast kan säga ja eller nej till en produkt som kommer ur tjänstemannakåren. Visst kan en ledare beställa produkter ur tjänstemannakåren, men det är så omfattande planeringsarbete att göra saker i ett modernt samhälle. Så om de flesta normalt funtade människor tycker det är korkat, så kommer det som ledaren beställt ur tjänstemannaapparaten att dra ut på tiden och vara dömt att misslyckas.

När Trump säger "Fire!" och känner att han gjort något, då har 10 000 tjänstemän sett till att båtjävlarna är inom räckvidd av målet, tjänstemän har analyserat bilder och data för att säkerställa målet, andra har satt upp samband, ytterligare tjänstemän har programmerat robotarna, en arme tjänstemän har tagit fram det nödvändiga pappersarbetet för presidenten.

För att ens kunna skjuta annat än slumpmässigt på ett land så har det förgåtts av intensivt planeringsarbete där man tagit reda på mål, där man gjort olika scenarion och simuleringar, där man har utrett världspolitiska regler och sökt efter olika opinionsmässiga vinklar med vilket man kan göra det man vill.

Om du ser en kolerisk galning som ledare, eller en bortklemad son till ledare eller kanske mer genomskinligt en skådespelare, då har du din guldfisk.

Ja, Syrien är ett tämligen institutionaliserat land, om än med ganska mycket korruption, vilket är en förutsättning för att en terrorinvasion skall klara sig ens ett par veckor.