torsdag, augusti 03, 2017

Tappad bakom en vagn

Strax innan midnatt den 24 maj 1920 stötte en järnvägsinspektör vid namn André Rateau på en äldre man i nattskjorta som vandrade utmed spåren några mil från Montargis i Loire. När Rateau bad mannen identifiera sig stirrade han in i lampans ljus och svarade utan att tveka:
- Jag är republikens president.
Annars verkade mannen mer chockad än förvirrad. Rateau förde honom till en av järnvägsbolagets byggnader ett par hundra meter bort och kontaktade de lokala myndigheterna. Hustrun till en järnvägsanställd noterade att nattvandraren hade väldigt rena fötter och antog därför att han måste ha varit en gentleman. Morgonen därpå dök det upp en lokal tjänsteman. Han kände genast igen den gamle mannen. Mannen i nattskjorta hette Paul Deschanel och var faktiskt Frankrikes statschef.

President Deschanel hade tagit ett regeringståg till Montbrisson samma kväll för att avtäcka en byst av en död senator. Franska presidenter hade den typen av representaiva sysslor under tredje republiken. Bortsett från att presideten föreslog regeringschef så hade han nästan ingen politisk makt. Hur presidenten ramlat av tåget efter att ha gått och lagt sig är osäkert. Men historien tystades ner och tidningarna uttryckte sig försiktigt.

De hela underlättades också av att Deschanel under hela sin långa politiska karriär nästan helt lyckats undvika att skaffa sig fiender. Han hade stuckit ut hakan en gång 1893 och blivit osams med Georges Clemenceau. Det var kanske oundvikligt eftersom Clemenceau blev osams med de flesta människor förr eller senare. Meningsutbytet ledde till en duell där Clemenceau skar upp Deschanels högra ögonbryn med en sabel. Det var normalt på den tiden men det hindrade inte Deschanel från att ha blivit rejält skrämd. Efter duellen var Deschanel så diskret att ingen någonsin tyckte illa om honom igen. Med tanke på hur fransk politik var då är det en häpnadsväckande bedrift som tyder på att Deschanel kanske inte var en fullt så medelmåttig politiker som han brukar beskrivas som.

President Deschanel åkte på en längre semester till riviäran efter sitt missöde på tåget men återhämtade sig inte. Han led av humörsvägningar och betedde sig ibland excentriskt. Det sägs att han badat naken i en fontän och gjort en massa andra tossigheter saker men det saknas säkra källor. Hur det än förhöll sig så avgick han i September.

Hur kunde en sådan bli president kan man undra? Det var kanske tack vare Georges Clemenceau som alltid sade sig rösta på den mest korkade kandidaten i alla val. 1920 ville han själv bli president men tyckte att en person som Clemenceau - mannen som nyss hade lett Frankrike till seger i första världskriget - inte skulle behöva kandidera officiellt till posten. Så han lät sina allierade sköta kampanjen och låtsades inte vara intresserad.

Det gav Aristide Briand, en av Clemenceaus många fiender, en idé. Han sökte upp Deschanel och frågade honom:
- Vill du bli republikens presiden?
- Är ni inte riktigt klok käre vän? svarade Deschanel. Ingen kan tänka sig att kandidera mot Clemenceau.
- Och om han inte kandiderar?
- Vad menar ni?
- Jag tror att jag känner den mannen väl. Han vill bli president men skulle aldrig erkänna det. Han stolthet är större än hans ambitioner.
När Deschanel sedan fick flest röster i ett inofficielt provval i pralementet kände sig Clemenceau förödmjukad och förbjöd sina allierade att sätta upp hans namn på vallistan. Det enda jag kandiderar till är pensionering, fräste han. Om han kandiderat på riktigt hade han förmodligen vunnit.
- Den här gången är det fransmännen som bränt Jeanne d´Arc, kommenterade Lloyd George.

För att komma till saken. Om det velat sig lite annorlunda hade Clemenceau kunnat vara fransk president fram till 1927. Han hade aldrig bett Aristide Briand - den franska politiker som gjorde flest eftergifter mot Tyskland (1924-1927) - att bilda eller sitta i regeringen...

Inga kommentarer: